Lost in music

hands on the keys
starting the song
and before I know it
my brain
is disconnected
from my body
eyes trailing the notes
scanning them
translating them to my hands
flying over the keys
playing as fast as I can
faster even than usual
not minding the mistakes
just continuing   
creating beautiful melodies
dark ones
pouring out
all my locked up emotions
desperate ones
mirroring my need
to disappear
to stop thinking
to just
be fine
and then I slow to a stop
turning desperate into soft
screaming into whispering
and I lift my hands from the keys
move my eyes from the music
move my foot from the pedal
standing up
walking away
just as drained of emotion
I desperately needed to be

Wishing you here

When I close my eyes
I see us
finally together
hugging at an airport
I see you and I
at the stable
me teaching you to ride
while laughing
I see us at school
speaking English
me showing you around
introducing you to people
showing them
that I do have a good friend
that I'm not always quiet
showing everyone
what an amazing person you are
I see you in my room
looking at my books
at the photos
and me telling you
about everything
I see you in our garden
finally seeing the chickens for real
I see you playing with Polly
cuddling with Svante
and Nimbus actually letting you pet him
I see you on a mattress
next to my bed
talking and laughing in the middle of the night
I see you right next to me
but when I open my eyes
you're once again
thousands of miles away

Conversations with my best friend

The best thing is
when you're texting someone
and you just
and you know
to other people
your conversation
would probably seem weird
but to you
it's the best thing
in the world

Never meant to die

She was so beautiful with her white dress, her long blond curls, and the white roses I had given to her in her hand. I told her that and she smiled and looked down, suddenly shy, still not used to getting such compliments. Had it really just been a month since she told me about her feelings for me? Everything had gone from being ordinary and boring to being extraordinary fantastic. But what if she hadn't had the courage to talk to me? I hadn't been brave enough to do it for the three years that we had gone in the same class, and I surely wouldn't have been in the one month that was left before we'd both start at new schools. I was so sad that I might never see her again, but then, that Friday afternoon in the beginning of May, she talked to me. I still couldn't believe it had really happened, that it wasn't just a dream.

Now she looked at me and sighed.

"What?" I asked, suddenly worried.

She sighed again. "I forgot to give Ms Johnson her gift."

"Oh... I was supposed to remind you about that, right?" I suddenly remembered what she'd made me promise her only a few hours ago.

"Yes." She smiled a little.


"It's okay," she said. "I'll just run back with it now."

"Okay, I'll go back with you."

"No, you shouldn't walk more than you have to with your foot, it'll just make it worse." She smiled at me. "Just wait here, I'll be back in a few minutes."

"Okay," I agreed, not wanting to argue with her. I kissed her on the cheek and watched as she ran towards the school, her hair flying like gold in the wind.


It had only been about ten seconds since she turned around a corner and I lost sight of her, when I heard the most terrible sound; the sound of shrieking car-brakes. I stood paralyzed for a moment before I started running against the sound, against the place where I had the feeling that something had just gone terribly wrong. I didn't feel the pain in my foot, I didn't think about what could have happened, I just ran for my life because what I had heard was the sound of disaster.


It was just a moment before I turned around the corner, but it took a few more seconds before I was able to fully take in the scene. It stood an old red car in the middle of the road, and next to it was a girl in a white dress, her blond curls spread around her, laying in a sea of white roses. The rest of the world vanished around me as I ran to her side, screaming her name. I shook her to force her to wake up, repeating her name again and again, and I was just barely noticing the chocked car-driver calling for an ambulance. People was gathering around us, crying, but I was too focused on her to see or even hear them. She wasn't breathing, why wasn't she breathing? I had to make her breath again, she couldn't die, but it didn't matter what I did, she just wouldn't start breathing! By the time the ambulance came I knew it was too late. She hadn't taken one single breath since I got to her, and when I looked for her pulse she didn't have one.


Later at the hospital, when I had seen a number of doctors running in and out of her room for what seemed like forever, a kindly-looking nurse came to talk to me. I saw all her words in her face before she said them: "I'm so sorry, she didn't make." And with just those few words, the whole world came crashing down at me. All this time a small part of me had been denying that she was dead, saying that the doctors could save her, that I wasn't a doctor so how could I be so sure she was dead? Now that part of me died like the rest of me, and left was a deafening silence and hollowness. Then finally the tears came, slowly drowning me in sorrow, but I didn't mind, all I could think about was that she was never meant to die.


Little did I know that I'd see her again, much sooner than I could ever have imagined... In the most unexpected way.




(This novel  was for an assignment in English class and is over a year old, so I apologise for any mistakes in it)


the darkness
is swallowing me
always waiting
until I'm vulnerable
creeping up on me
a shadow
a cloud
hiding the sun
it's dark
so dark
fumbling for my music
pressing play
surrounded by sound
my music
chasing away the darkness
too slowly
but it has to


Du vet inte hur mycket jag saknar dig
hur hemskt det är att inte ha dig här
de där orden, de krossade mig
var är den jag håller kär?

Jag såg dig så sent som den natten
sa god natt och gick
men ödet var emot oss älskade katten
det var det sista ögonblicket vi fick

Jag minns så tydligt nästa dag
ständigt så nära tårar
vägrade tro att det bara var jag
att du inte skulle få uppleva fler vårar

Du var så ung min älskade vän
döden gjorde ett misstag när han släckte ditt ljus
din tid var inte ute än
utan dig är mitt hem bara ett hus

Vad skulle jag inte göra
för att återigen ha dig i min famn
att än en gång ditt spinnande få höra
att åter ha dig som min trygga hamn

Dra tillbaka tiden ett år
för dig Pusselbiten min kära
det är inte sant att tiden läker alla sår
jag kommer aldrig att bli hel
förrän jag återigen har dig nära

The curse of being shy

They're laughing
I'm here smiling
silently laughing along
wanting to say something
building up the courage
you can do it
it's perfect
it'll add something to the conversation
a deep breath
and it's too late
once again
I have nothing to say
someone sad my line
someone changed the subject
I'm still quiet
as always
never having the courage to speak
being terrified of attention
I hate it
I want to change it
I really do
try to force myself to speak
you can do it
you'll make people happy
it's the best thing to do
just a small 'hello'
it can't go wrong
but the words
won't leave my lips
I can't speak
and so I turn around and leave
the silence is my friend
and my curse

From a distance

Just days ago
I was crying
screaming silently
now my mind is blank
I can still see
the things that hurt me
but I'm emotionless
seeing everything
but as from a distance
so many problems
but they don't matter
I can't do anything about them
so I just go along
do what I have to do
but not enough
not enough
and in my free time
not what I want to do
it's like my soul has escaped
and is looking after me
from a safe distance

Alone in the rain

When will this storm
ever stop?
I'm stuck in the rain
crying for help
but covering my mouth
so no one will hear me
desperate to get away
from the rain
the wind
the thunder
but sitting alone
outside an empty house
hiding from everyone
thinking if i just try hard enough
I can make the rain stop
I've been trying for so long
to do the impossible
to stop the everlasting rain
not realising
the only thing I need to do
is find someone with an umbrella

Mind Games

Skrev även den här recensionen för över ett år sen, men eftersom jag inte hade några bilder på varken Mind Games eller I'll give you the sun så postade jag dem aldrig, och jag har ju uppenbarligen inga bilder på dem nu heller, men ja ja, postar jag dem inte nu kommer jag aldrig att göra det, jag får försöka ta bilder och lägga till i efterhand istället...
Titel: Mind Games
Författare: Kiersten White
Sidantal: 237
Handling: Fia was born with flawless instincts. Her first impulse, her gut feeling, is always exactly right. Her sister, Annie, is blind to the world around her—except when her mind is gripped by strange visions of the future. 
Trapped in a school that uses girls with extraordinary powers as tools for corporate espionage, Annie and Fia are forced to choose over and over between using their abilities in twisted, unthinkable ways…or risking each other’s lives by refusing to obey.
(Från goodreads.com)
Omdöme: Jag tycker att den var jättebra! Då undrar ni varför den inte fick fem stjärnor, och det var inte på grund av själva handlingen. Okej strunta i det där, det lät bara förvirrat, det jag försökte säga var att själva handlingen var bra, och jag älskade det lite speciella sätt den var skriven på, typ upprepning av ett ord tre gånger, sånt som skulle få alla svensklärare att säga "Upprepning!!!" och som man antagligen skulle få ta bort, om man inte lyckades argumentera tillräckligt bra för sin sak. Men i alla fall, jag gillade det verkligen, och handlingen, med Seers och Feelers och Readers och så. Däremot turades Fia och Annie om att berätta, och när det dessutom hoppade mellan nutid och dåtid, ett kapitel nutid, ett kapitel för 10 år sen, nutid, för 9 år sen, nutid, åtta och ett halvt år sen osv, ända tills dåtiden nästan var framme där boken börjar i nutid, så blev det lite rörigt. Det var bra på sätt och vis, för man får veta allting om hur de hamnade där och varför, men eftersom alla kapitel kändes som nutid (förutom när de var små, eftersom man visste att de inte var så små, men när de började bli lite äldre...) så visste jag aldrig säkert vad det egentligen var som hände i nutiden förrän efter drygt halva boken... Så ja lite förvirrande men jag tycker ändå att den var väldigt bra!
Efter att jag hade läst klart den så ville jag läsa en fortsättning men visste inte om det fanns (fanns inte på biblioteket i vilket fall), men nu har jag upptäckt att det finns det (så måste få biblioteket att köpa in den), Perfect Lies. I Mind Games hoppade det ju mellan nutid och dåtid, men eftersom de redan har berättat allt som hänt så var jag nyfiken på hur det skulle vara i Perfect Lies. Det visade sig (läste en recension) att både Annie och Fia berättar, men det Annie berättar händer flera månader före det Fia berättar händer, alltså måste det vara där Mind Games slutar. Risken är att det blir förvirrande som den som skrivit recensionen tyckte (alla kan ju inte lyckas så bra som Jandy Nelson gjorde med I'll give you the sun), särskilt eftersom Mind Games var det, men jag ser fram emot att läsa den!
Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️

I'll give you the sun

Jag skrev den här recensionen för över ett år sen men glömde att publicera den, så publicerar den nu istället. Och ja jag läste boken på engelska men eftersom det här var en svensk blogg då (vilket jag planerar att ändra på) så skrev jag ändå recensionen på svenska, vilket var väldigt jobbigt när jag behövde översätta allting, och jag ångrar det verkligen nu. Vi får se, jag kanske orkar översätta recensionen, men tvivlar på det...
Titel: I'll give you the sun (Jag ska ge dig solen)
Författare: Jandy Nelson
Sidantal: 371
Handling: Jude och hennes tvillingbror, Noah, är otroligt nära varandra. Vid tretton års ålder ritar Noah konstant och blir kär i den karismatiska pojken i grannhuset, medan den våghalsiga Jude klipp-dyker, har rött läppstift och pratar för båda.
Men tre år senare, vid sexton års ålder, pratar Jude och Noah knappt med varandra. Någonting har hänt som har förändrat dem på olika och dramatiska sätt... tills Jude träffar en kaxig, trasig, vacker pojke, såväl som någon annan - en ännu mer oberäknelig ny kraft i hennes liv.
De tidigare åren är Noah's att berätta. De senare åren är Jude's. Vad tvillingarna inte inser är att de själva bara har halva historien, och om de kunde hitta tillbaka till varandra skulle de ha en chans att göra om sin värld.
(Från boken, tyckte att det beskrev handlingen väldigt bra så översatte det bara. "Göra om sin värld"="remake their world") 
Omdöme: Jag älskar den här boken. Jag älskar den, punkt slut. Det hade kunnat bli förvirrande och konstigt när de i hans kapitel är 13 till 14 år, och i hennes 16 år, men det blir det inte, utan det blir så otroligt bra att man lämnas chockad över att Jandy kunde vara så genialisk att hon kom på att skriva boken på det sättet. För det är verkligen bra, först berättar Noah vad som händer just då, sen berättar Judy hur det är då, några år senare, och lite av vad som har hänt under de åren. Sen berättar Noah vad som händer just då, efter att någonting som Jude berättat har hänt, och så håller det på så tills man fått alla pusselbitar och till slut förstår varför allting hänt. Det kanske inte låter så fantastiskt, men det är det.

Och karaktärerna? Jag älskar dem; Noah, Judy, Brian, Oscar och självklart papegojan. Noah som älskar att måla och alltid gör det, om inte på papper så i huvudet, och som krossar ens hjärta när han blir normal (ni kommer att förstå varför när ni läser boken. Inte om, när). Judy, som skulle göra vad som helst för bekräftelse från sin mamma, går från lysande till osynlig (av olika anledningar) och som får kämpa för att upprätthålla sin bojkott (bokstavligt talat boycott). Brian med sina meteorer, Oscar som har gått igenom så mycket och inte låter någon komma nära honom på riktigt, och så papegojan som alltid lättar upp stämningen när han frågar vad Ralph är.
Dessutom har Jandy Nelson ett speciellt sätt att skriva som jag älskar. I Himlen börjar här skriver huvudpersonen dikter, i den här målar den ena huvudpersonen i huvudet hela tiden och den andra skriver saker ur sin mormors "bibel" (med vidskepliga saker). Även när hon inte skriver något sånt special så skriver hon på ett speciellt sätt som jag älskar. Helt enkelt, det är en perfekt historia med ett perfekt slut. En perfekt bok.
Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

Jag saknar dig

Det spelar ingen roll hur många gånger
jag säger att jag kommit över dig
för hur övertygande jag än låter
och hur mycket jag än önskar att det var sant
så är det bara en lögn
en önskan, en förnekelse

Jag kommer aldrig att glömma alla skratt
alla saker vi gjorde tillsammans
men även om jag minns allt det ljusa så tydligt
allt vi var med om tillsammans
så kommer jag alltid att minnas
när du plötsligt vände ryggen till mig
och gick som om det inte var något konstigt
som om du inte lämnade mig, kanske för alltid
och det är det som gör allt så svårt
för jag saknar dig så mycket
men kan inte förlåta dig tillräckligt
för att våga försöka få dig tillbaka
säkert skulle jag lyckas
om än bara delvis
men du har kommit så långt bort från mig
ett avstånd som aldrig kan övervinnas helt
och även om mitt hjärta skriker åt mig
att ge dig en andra chans
så känner jag dig för väl
för att lita på dig helt
och min själ blöder än
av såren från ditt svek



Jag sträcker mig efter dina händer
bara för att nudda tomhet
ett hål i luften
där du borde ha varit

Jag minns fortfarande allt så tydligt
dina händer som tog mina
ditt ljusa skratt
som fick solen att visa sig i regnet

Men där du borde ha funnits
där du så länge fanns 
är det nu bara ett tomrum
och det är ensamheten som håller mig sällskap

Du har lämnat efter dig ett hål i världen
som aldrig kommer att fyllas
och jag saknar dig, saknar dig
jag saknar dig så mycket


Ditt spöke

Om du bara kunde inse
vad du gör med mig
ett leende räcker för att göra mig lycklig
men jag får aldrig se mer än din rygg
jag hör dig skratta på avstånd
så ovetande om min smärta
Du ser mig aldrig längre
du var mitt allt
jag skulle göra vad som helst 
för att bara få dig tillbaka
men efter att du vänt dig bort
blev jag osynlig, ett spöke
jag vet inte längre 
om jag kanske är ditt spöke
för om jag dog
vad skulle det göra för skillnad? 
jag skulle fortfarande vara lika osynlig
för den enda jag önskar ska se mig
och en liten del av mig tänker
att om jag dog, kanske du skulle komma ihåg mig
sakna mig, önska att jag var där
men det skulle vara för sent
och du skulle aldrig inse
att jag alltid funnits vid din sida
lika osynlig levande som död
jag skulle viska hur mycket jag älskade dig
men du skulle inte höra
för om du väl mindes mig
skulle det vara för sent


Jag faller
och nu finns du inte där för att fånga mig
sträcka ut din hand och viska att allt ska bli bra
jag trodde du var min ängel
men plötsligt var det du som knuffade mig
som fick mig att falla fortare än någonsin
och när jag sträckte mina händer mot dig
tittade du bara bort
låtsades inte höra mina förtvivlade skrik
att jag hade litat på dig
att det inte var för sent att rädda mig
men jag antar att du hade gjort ditt val
och du var färdig med mig

Du var min ängel
men jag ser nu dina vingar blekna bort
du var inte den ängel jag trodde
och jag kommer aldrig få veta
varför du räddade mig de där gångerna
kanske brydde du dig faktiskt ett tag
kanske var jag bara ett tidsfördriv

Jag faller
men jag är inte rädd
jag har inga vingar
men det har inte heller du
du kan inte nå mig här
och om du var det enda som hindrade mig från att falla
så faller jag hellre
än ser dina falska ögon igen

Långsamt känner jag hur jag slutar falla
och vingarna på min rygg tar mig upp igen
jag är stark
jag kan klara mig själv
och jag behöver inte din hjälp längre
för jag kommer aldrig mer att falla
jag har mina egna vingar nu
och om dina var av byggda av lögner
så är mina byggda av mod
och även om ditt svek fortfarande gör ont
så är jag inte hjälplös längre
jag kommer komma över dig till slut
för jag är starkare än jag någonsin varit


En blogg fylld av poesi, böcker och noveller.

RSS 2.0