Du fångade mina blickar
din undersköna gestalt
en vän sa att det var omöjligt
men jag kunde inte hindra min blick
för att gång på gång söka efter dig
ditt oförklarliga hat mot mig
förbryllade, skrämde mig
jag hade väl inte gjort något fel?
inte fören långt senare
när du börjat vara med mig
fick jag något svar
det var inte mitt fel egentligen
vår kärlek fortsatte
jag skulle göra allt för dig
för att aldrig tvingas lämna dig
men du sa gång på gång
att det aldrig skulle gå
att du var för farlig för mig
men jag vägrade lyssna
och så kom den dagen
när du slutligen försvann
lämnade mig med ett hål i bröstet
värkande av längtan och sorg
lämnade mig som i dimma
för att kunna tänka bort smärtan
jag trodde jag förlorat dig för alltid
tills jag hörde din röst
inbillning?
med adrenalinet pumpande i blodet
och min enda medicin gåendes brevid mig
kämpade jag för attt hålla kvar rösten
samtidigt som jag kämpade
för att inte förlora min vän
min vän
men jag visste

att ingenting någonsin skulle bli sig likt...

 

 

 

~Felicia