Jag ser mig omkring. Ser bomber falla ner från himmelen och explodera i ett skådespel av rött och svart. Den tunga doften av rök sticker i näsan. Alla panikslagna rop och ljudet av gråtande barn ekar runt mig. Men jag är inte en del av det här helvetet. Paniken måste ha chockat mig för min kropp står orörlig och ser på medan allt jag känt till försvinner. Mina föräldrar är borta, mina syskon och vänner. Allt är borta, övergett och lämnat bakom mig. Det enda som spelar någon roll är nuet. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra det? Kommer det att fungera?
"Vad gör du?! Vi måste dra! Hey, hör du mig? Dra, vi kommer dö!"
Jag känner hur någon drar mig i armen. Ser det förvrida ansiktet hos en man med vilda ögon. Han skriker. Ber mig att följa med, men jag kan inte. Jag är paralyserad, fångad i ögonblicket.
"Spring, pojk!"
"Jag kan inte," viskar jag fram.
Jag kan se paniken i hans blick, se hur hans kropp anstränger sig för att inte rasa ihop på marken. Hans tunna kropp ser så sårbar ut. Revbenen som skaver mot skinnet. Det insjunkna ansiktet fyllt av fasa.
"Du måste!"
Trots den obehagliga stämman i hans röst klingar en välbekant klocka. Har jag inte hört den här mannens röst förut. Var det vid fruktståndet eller är han en av alla stackare på gatan utan tak över huvudet? Nej, han hör inte hemma i smutsen. Han är en av de få som har en utbildning i den här staden.
"Du är läkaren."
"Förstår du inte vad jag säger? Ser du inte röken omkring oss?
Jag får en impuls av att vilja skaka på huvudet, men låter bli. Den här mannen försöker trots allt bara hjälpa mig.
"Okej," viskar jag och ser på honom.
Hans ansiktsmuskler blir lite mjukare, men rädslan gömmer sig fortfarande bakom det lättade leendet.
"Bra, pojk."
Jag låter manen dra iväg med mig över gatorna fulla av skrikande människor och bort från de öppna ytorna. I en situation som denna finns det nog ingen plats att känna sig trygg på. Flygplanen med sina dödsflammor kommer hitta en oavsett var man gömmer sig. Om de rasande byggnaderna inte krossar oss kommer vi säkerligen bli nerskjutna om vi försöker ta oss över torget eller de torkade fälten.
"Min son! Snälla, har någon sätt min son!?" ropar en kvinna i bakgrunden.
Jag önskar att jag kunde skrika till henne.
"Hej, titta hit! Jag är här!"
Men det spelar ingen roll vad jag önskar. Min mor, min far, kommer aldrig mer ropa på mig och jag kommer aldrig mer komma springandes mot deras öppna famnar. En svidande tår rinner nerför min sotiga kind. Jag förstår inte. Varför händer det här oss? Jag tvingades se på när vårt egna hus krossade dem, hörde deras sista rop medan jag själv blev lämnad ensam kvar.
"Vi kommer klara oss. Om vi bara kan ta oss till sk...."
Det är som om min beskyddande bubbla äntligen spricker och tvingar mig att öppna ögonen för världen. Mannen som ville hjälpa mig, som stannade upp för att rädda mig, ligger flämtande på marken. Hans knotiga hand vilar över hans ansikte. Jag vet inte som hänt. Ena sekunden springer vi tillsammans och andra är hans kropp täckt av blod och smuts.
"Herr...? Snälla, res dig," mina händer skakar av rädsla och frustration.
Jag känner mig så liten, så hjälplös. Varför kan jag inte göra något? Jag står trots allt i skuld till den här mannen för att han räddade mig.
"spring pojk. Spring."
Jag ser på honom, ser hur bröstkorgen höjer sig och sänker sig i ett sista andetag.
Spring, sa han. Om det ändå vore så enkelt. Trots att varje millimeter av mig skriker motsatsen, drar jag ett djupt andetag och springer. Jag vet inte vart jag ska bara att jag måste bort härifrån. Lång bort till en plats där inte ens kylan kan finna mig.
Explosioner ekar bakom mig, glassplitter och sten som flyger i luften. Himmelen färgas mörk och ett tjockt lager av rök flyter ut över ruinerna av våran stad. Det är svårt att tro att det faktist har stått en stad här. En liten, men vacker stad som blomstrade av liv för bara någon dag sedan. Det fanns en skola, ett litet sjukhus och parker. Varför finns inget av det kvar? Det enda som är kvar av våra hem är högar av sten.
Jag kan höra andra människor som flyr för sina liv, men ännu fler som faller. Nerskjutna av skjutvapen eller fallande bomber.
"Mamma?!"
En liten pojke, samma ålder som min döda bror, med flammigt ansikte av tårar. Han fortsätter ropa panikslaget och rör sig osäkert bland de springande människorna. Jag undrar om det här är sonen den skräckslagna kvinnan letade efter.
"Kom hit!" ropar jag och försöker fånga hans uppmärksamhet.
Pojken vänder sig om och ser på mig med blanka ögon. Jag vet inte vad han tänker på, men han springer mot mig utan minsta tvivel.
" Spring med mig," ber jag.
Jag vill vara lika god som mannen som hjälpte mig. Om det finns en chans för den här lilla pojken är jag villig att ge det ett försök.
"Jag kan inte," viskar han till svar med gråten i halsen. "Min mamma, jag vet inte var hon är. Jag kan inte lämna henne."
Jag kan se mig själv speglas i hans väsen. Känslan av att förlora allt, oro och rädsla fyller luften omkring oss.
"Du måste."
Men..."
"Din mamma skulle be dig att springa. Hon hade velat se dig trygg."
Pojken nickar tyst och tar min hand. Jag väntar inte längre. Nu är det inte bara mitt liv som betyder något. Den här pojken litar på mig och jag tänker föra honom till en bättre plats om det så är det sista jag gör. Mitt liv har äntligen fått ett syfte. Jag är inte längre en börda som tynger ner andras axlar. Vi tar varandras händer och springer. Springer trots att lungorna skriker. Springer som om det inte fanns någon morgondag.
"Jag är rädd," flämtar pojken och försöker hinna ikapp mina betydligt snabbare steg.
"Var inte det. Inbilla dig att det inte är mer än fyrverkerier. Det är bara ljus."
Trots oron som hotar att bränna mig inombords tvingar jag mig själv att vara lugn. Jag får inte på något vis visa den här pojken att jag är lika rädd som han själv. Vi kommer klara det här. Det måste vi.
Skogsbrynet närmar sig, men det gör också ljudet av förödelsen. De skrikande människorna, bomberna, stenarna som yr. Jag ökar takten utan att inse att pojken halkar efter. Han snubblar fram över den steniga marken, greppet om min hand hårdnar. Det röda ljuset speglas i hans ögon. Ögonen som rymmer hela världen, alla minen.
En kraftig explosion väcker mig ur alla tankar. Jag fortsätter springa. Det känns helt naturligt. Jag behöver inte ens tänka. Men känns inte handen lite lätt?
"Lämna mig inte!"
Först inser jag inte var rösten kommer från. Det skulle kunna vara vem som helst.
"Snälla!"
Men plötsligt kopplar min hjärna till lättheten i handen. Pojken, det måste vara han. Utan att tänka stannar jag upp och ser ut över alla skämda människor. Förut hade jag bara sprungit. Jag hade bara ett liv att styra över och det var mitt egna, men nu har jag två. Jag kan inte bara fortsätta framåt och stänga ute hans desperata rop på hjälp.
"Jag kommer! Var inte rädd, jag kommer!"
Mitt hjärta hamrar hårt mot bröstkorgens beskyddande väggar. Jag knuffar mig fram bland folkmassan, noga med att inte slå omkull någon. Min puls slutar inte höjas förens jag känner hans lilla hand i min.
"Jag är så ledsen," nästan gråter jag fram. Jag håller honom hårt i famnen. "Jag lovar att aldrig lämna dig."
Han torkar bort en tår som lämnar ett sotigt streck efter sig på hans redan lortiga kinder. Jag vet inte om jag ska gråta eller skratta. Den här pojken är lika utsatt som alla andra, men det är något speciellt över honom. Han gråter inte för att världen brinner utan för ensamheten den lämnar efter sig. Jag kramar handen hårt. Hur ska jag kunna förlåta mig själv för att jag släppte taget?
Återigen springer vi. Jag kan höra hans tunga andetag blandat med mitt skenande hjärta. Hans magra kropp är inte van vid ansträngning som denna, men vi närmar oss skogen och väl inne kommer allt bli lättare.
"Bara några meter kvar," manar jag på och försöker låta positiv, men jag kan höra hur falsk min röst låter.
Jag vill inte ljuga för honom, men på något vis känns allt mer hoppfullt av att höra orden. Även om det är min egna stämma som formar dem. Trots att jag redan gett upp finns det en liten del av mig som vägrar ge sig. Om jag ska dö tänker jag inte kasta in handduken utan att först kämpa.
"Ser du skogen?! Vi kommer klara oss!" ropar jag förtjust och ser ner på hans leende ansikte.
"Vi kommer klara det här..."
Ljudet av kraschande bomber, enorma explosioner, slår ut allt annat. Himmelen strålar av smutsiga nyanser av rött. Allt är kantat av svart rök. Ljudet av människor som skriker av smärta tonar ut sig tills det bara är ett av alla bakgrundsljud.
"Nej! Snälla, res dig. Res dig!"
Pojken vrålar. Tårar forsar nerför hans ansikte och droppa ner på min panna. Min panna? Hur hamnade jag på marken?
"Du lovade! Du lovade att inte lämna mig!"
Jag vet inte riktigt om han fortfarande gråter. Allt är så tyst. Det är som hela världen stannat upp i sin rörelse runt solen. Förödelsen vi försökt fly ifrån är borta. Jag är i ett tomrum. Ett stort svart hål. Det enda som inte övergett mig är mitt dunkande hjärta som sakta saktar ner.

-Wilma