Tiden

Jag kan höra vinden. Höra vädergudarna slita i de rödklädda krontopparna, höra deras raspande inandning för att sedan andas ut vindar som kramar de klena grenarna.
När jag sluter mina ögon öppnar sig en ny värld som endast min hörsel kan ta del av. Jag hör barn skratta, skor slå mot asfalt,
vindes höstvals med löven. Jag kan inte låta bli, nyfikenheten är för stor.
Jag öppnar mina ögon. Ser ut över den värld jag sett så många gånger förr, den värld jag lever i. Jag ser löven ta sig fram över den övergivna basketplanen. De väntar på en kraftig vindpust att greppa tag i, en vindpust som kan skicka iväg dem åt rätt riktning. Och jag ser barnen som jagar varandra med leende ansikten. Små barn som inte har något i världen att oroa sig över. Det enda som existerar är nuet.
Men när är nuet? I denna stund jag skriver är nuet. För varje ord jag skriver är ett nytt 'nuet'. När jag tänker efter känns det nästan obehagligt, skrämmande. Det finns inte mycket här i världen som vi kan styra. Att känna kontroll är en känsla vi människor söker, men tiden är nog det vi söker mest.
Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv med att sträcka ut hand ihop om att fånga tiden? Känner jag inte skam över tid som går åt spillo? Jag vill kunna ta på tiden, känna den, se den passera mig. Men jag är trött på att känna kontrollen ryckas ur mina händer, på att känna att allt ströva efter försvinna i fjärran. Varför ska jag överlåta allt till slumpen, till tiden? Jag tänker fånga tiden och förvara den i en glasburk. Hålla den separerad från resten av världen och göra allt jag alltid velat göra. Göra allt det som jag inte hunnit med. Jag vill kunna andas utan att höra sekunderna ticka iväg. Kunna stanna upp och på riktigt se hur omgivningen ser ut. Men i nuläget finns det inte många av dessa stunder. Stunder då en människa bara kan leva. All stress vi skapar vilar tungt på våra axlar.
Men varför känner vi stress när det inte är bra för oss? Tid, vi har helt enkelt inte tid. Men tiden kan väll inte vara det enda som rubbar vår balans ? Är det inte vi som måste ta till oss mer än vi kan bära? Varför kan vi inte bara släppa allt, ta ett djupt andetag och se världen med nya ögon?

Dåtiden går inte att ändra, nutiden väntar bortom horisonten, men nuet välkomnar oss med öppna armar. Så lev i nuet och öppna dina ögon

 

-Wilma



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

poetrydream.blogg.se

En blogg fylld av poesi, böcker och noveller.

RSS 2.0