Titel: The Fault in Our Stars

Författare: John Green

Sidor: 336

 

Handling: Hazel är sexton år och har haft lungcancer sen hon var tretton. Hon vet att hon kommer att dö, alla mediciner kan bara som mest ge henne några fler år att leva. När hennes mamma inte tvingar henne till kyrkans stödgrupper för unga med cancer är hon mest hemma och läser, ofta hennes favoritbok An Imperial Affliction, som får en ganska stor del av The Fault in Our Stars. Allt ändras dock en dag i stödgruppen, då Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, kommer dit. Han och Hazel blir kära men Hazel vågar inte komma för nära Augustus av rädsla för att såra honom när hon dör (därav "Jag är en granat, för eller senare exploderar jag").

 

Omdöme: Den är sååå sorglig! Bitvis kunde jag inte läsa för alla tårar, och det är lite jobbigt när boken är så bra att man bara vill läsa och läsa. Det jag gillar är också att det inte är sån självklar kärlek vid första ögonkastet, för även om man kanske skulle kunna säga att det är det, så har de ingen fantastisk kärlekshistoria pga Hazels rädsla att såra honom. Det blir så äkta på något sätt. I juni läste jag en annan bok om en cancer-sjuk tjej, Before I Die, och personligen tycker jag bättre om slutet i den, men jag antar att det är drömslutet och slutet i The Fault in Our Stars är sanningen, hur hemsk den än är... Och jag älskar båda böckerna. Dessutom så måste det väl betyda att en bok är jättebra och man sträckläser den från att man lånat den till när man läst ut den på kvällen, med tyvärrr nödvändiga avbrott som lektioner och mat? Dock inte en av de bästa böcker jag läst, även fast den är jättebra...

 

Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

 

Ett ansträngt vingslag
så äntligen syntes ljus vid horisonten
ljus som delade det nyss så oändliga svarta hav
från den lika mörka himlen
ännu ett ansträngt vingslag
men ljusen verkade inte komma närmare
jag hade färdats dag och natt
sett höga vågor förvandlas till stilla vatten
hur havet under mig förändrats
från ljust blått till blodrött till blänkande svart
men aldrig hade jag ens skymtat ljusen
ljusen som betydde vila, mat, vatten som inte var salt
inte förrän nu
nu, när allt var för sent
ljusen var ännu så långt borta och jag var så trött
sorgset kände jag hur vinden tog tag i mig
och jag lät mig falla i dess öppna armar
ner, ner mot himlen jag älskade
mot himlen som var mitt hem

 

~Felicia

Mörkret faller
men det spelar ingen roll
inte ens den mörkaste natt
kan mäta sig med mörkret inom mig
du var mitt ljus
min sol, min måne, mina stjärnor
och när du gick
fanns bara mörker kvar
mörker och minnet av dina sorgsna ögon
hur du inte lyckades dölja dina tårar
när du vände dig om och gick
om jag ändå hade vetat varför
var det mitt fel?
rann tårarna för att jag sårat dig
eller för att du var tvungen att lämna mig?
och varför gick du
försvann ur mitt liv när du var allt i det?
så många frågor men så få svar
för hur kan man nå någon som inte vill bli nådd?
jag ser upp mot himlen
stjärnorna påminner mig om dig
hur du brukade beundra dem
visa mig stjärnbilder
utan att jag har märkt det
rinner tårarna nu nerför mina kinder
och jag kan bara tänka på dig
hur du kanske står på samma sätt som jag
med stjärnorna glittrande i dina tårar
samma stjärnor som du älskar
och som är det enda jag har kvar av dig

 

 

~Felicia

Alla gömmer sig
bakom en fasad av glas
mer eller mindre genomskinlig
mer eller mindre mörk
du kanske tror att du vet allt om en person
ser in bakom hennes skyddande glas
men även de som verkar lyckligast
kan ha det mörkaste av glas
döljande hemska hemligheter
som ingen ens kan gissa finns
men ändå
hur mörkt glaset än är
är det bara det - glas
alltid mer eller mindre genomskinligt
och det finns alltid någon
som kan se igenom ditt glas
någon som kan skingra mörkret
någon som älskar dig

 

~Felicia