Vid horisonten
så äntligen syntes ljus vid horisonten
ljus som delade det nyss så oändliga svarta hav
från den lika mörka himlen
ännu ett ansträngt vingslag
men ljusen verkade inte komma närmare
jag hade färdats dag och natt
sett höga vågor förvandlas till stilla vatten
hur havet under mig förändrats
från ljust blått till blodrött till blänkande svart
men aldrig hade jag ens skymtat ljusen
ljusen som betydde vila, mat, vatten som inte var salt
inte förrän nu
nu, när allt var för sent
ljusen var ännu så långt borta och jag var så trött
sorgset kände jag hur vinden tog tag i mig
och jag lät mig falla i dess öppna armar
ner, ner mot himlen jag älskade
mot himlen som var mitt hem
Du är mina stjärnor
men det spelar ingen roll
inte ens den mörkaste natt
kan mäta sig med mörkret inom mig
du var mitt ljus
min sol, min måne, mina stjärnor
och när du gick
fanns bara mörker kvar
mörker och minnet av dina sorgsna ögon
hur du inte lyckades dölja dina tårar
när du vände dig om och gick
om jag ändå hade vetat varför
var det mitt fel?
rann tårarna för att jag sårat dig
eller för att du var tvungen att lämna mig?
och varför gick du
försvann ur mitt liv när du var allt i det?
så många frågor men så få svar
för hur kan man nå någon som inte vill bli nådd?
jag ser upp mot himlen
stjärnorna påminner mig om dig
hur du brukade beundra dem
visa mig stjärnbilder
utan att jag har märkt det
rinner tårarna nu nerför mina kinder
och jag kan bara tänka på dig
hur du kanske står på samma sätt som jag
med stjärnorna glittrande i dina tårar
samma stjärnor som du älskar
och som är det enda jag har kvar av dig
En fasad av glas
bakom en fasad av glas
mer eller mindre genomskinlig
mer eller mindre mörk
du kanske tror att du vet allt om en person
ser in bakom hennes skyddande glas
men även de som verkar lyckligast
kan ha det mörkaste av glas
döljande hemska hemligheter
som ingen ens kan gissa finns
men ändå
hur mörkt glaset än är
är det bara det - glas
alltid mer eller mindre genomskinligt
och det finns alltid någon
som kan se igenom ditt glas
någon som kan skingra mörkret
någon som älskar dig
Mörkret sänker sig
men jag är den enda som ser det
den enda som hör ljudet
av den ständigt tilltagande vinden
känner lukten av rök
från en eld som ännu inte brunnit
varför?
jag ensam kan inte rädda alla
mota bort mörkret
stilla vinden
släcka bränder innan de ens startat
jag är bara en människa
eller hur?
ändå har jag inget val
jag måste rädda de jag älskar
finns det en chans att jag kan rädda de från mörkret
jag måste ta den
jag kanske bara är en människa
än sen?
i mitt hjärta brinner kärlek,
hopp och beslutsamhet
jag kanske bara är en människa
men jag är den enda som kan se mörkret komma
de jag älskar måste skyddas till varje pris
och jag
jag är deras enda hopp
så jag reser mig och konfronterar mörkret
för jag vet att det är min tur
alla måste slåss mot ett mörker någon gång
alla måste vi till slut resa oss upp
med kärlek, hopp och beslutsamhet som vapen
mörkret kan aldrig försvinna helt
men vi håller det på avstånd
skyddar oss själva och andra mot det
för mörkret slukar allt
förändrar alla i sin väg
och även när mörkret tvingats bort igen
lämnas ingen oberörd
därför reser jag mig och konfronterar mörkret
för att jag måste
- och för att jag vill
Jag faller
så vackra, så klara
så långt borta
men ändå så nära
ingenting kan få dem att slockna
att blekna bort från sin plats på himlen
men ändå
stjärnor faller
stjärnor slocknar
och ändå tycker du att det är omöjligt
att du skulle kunna släcka mitt ljus
få mig att falla
men jag har aldrig lyst så klart
jag har aldrig haft en självklar plats på himlen
och om en stjärna nu kan falla
varför inte jag?
Ljuset i mörkret
och mörkret döljer allt
höljer oss i rädsla
vi stannar upp och står helt stilla
rädda för vad som finns runt oss
i mörkret
i natten utav rädsla
men så står någon där
stannar vid din sida
sträcker fram sin hand
och visar dig ljuset igen
Svek
jag var den enda som verkligen visste hur du var
såg under ytan
kunde se känslorna du försökte dölja
jag var så säker på vår vänskap
antar att jag tog dig lika för givet som du tog mig
men när du övergav ditt hjärta för att leva efter ditt ytliga jag
då visste jag inte längre vem du var
du blev den person du aldrig gillat förut
och jag, jag var den enda som såg det
men jag hade aldrig kunnat se att du skulle lämna mig
inte innan du vänt dig bort från mig
och det redan var för sent
långsamt tog du steg efter steg bort
tills du helt var borta ur mitt liv
och jag stod bara och såg på
så många ord i mitt huvud
men läpparna hopknipna och blicken i golvet
och du bevisade det jag redan vetat
att du inte hade en aning om vad jag döljde
jag önskar ändå att du hade sett det
inte bara trott att allt var bra med mig
för det var inte
så många tårar så många ledsna tankar
och allt var ditt fel
När jag ser på dig utan att du noterar
när jag hör hur dåligt du mår
du tror bara att det är du som kan ha det dåligt
att du inte får ha några vänner
jag ser att du inte inser att det är du som lämnat dina vänner
och att du är anledningen till dina forna vänners tårar
du ska veta att skillnaden mellan oss
är att under mitt ljus döljs det mörker
medan du skriker ut ditt mörker till världen
jag vet att du är sån
att du alltid har varit det
men det förändrar inte det
att du svek mig
Värld av skum
Jag var som er
jag såg inte hur hemskt allting var
när jag kom för nära sanningen blundade jag
jag var som ni är nu
brydde mig inte
men tider förändras
och lika så gjorde jag
Allt erat tramsande
inser ni inte?
ser ni inte dem ni skadar
eller blundar ni bara och går därifrån?
jag vill säga till er att ni gör fel
att ni inte har någon rätt att skada andra
men hur ska jag kunna göra det
när jag själv var likadan?
Varje gång ni säger
"Du är så fin"
"Nej du är finare"
"Nej du är finast"
menar ni det verkligen
eller säger ni det bara
för att de ska säga det till er?
jag vill skrika åt er hur irriterande ni är
men jag låter bli
för även fast jag aldrig hållit på sådär
förstår jag hur ni känner
Jag går förbi er varje dag
ser hur ni skrattar och låtsas gråta
ni låtsas att ni mår dåligt så alla tycker synd om er
är det bara jag som ser er eviga falskhet?
vad får er att tigga medlidande från de
som redan går vid er sida
tror ni att ni är tuffa?
för det är ni inte
Det fanns en tid när jag var annorlunda
jag blundade för sanningen
trodde det hemskaste skulle vara
om någon fick reda på den
men nu vet jag
det finns något mycket hemskare
lögnen, som kan förstöra allt
för sanningen kan alltid accepteras
även om den är hemsk
men kommer det fram att man har ljugit
kan man förlora ett förtroende för all framtid
och sanningen kan man lyckas gömma
men lögnen kommer alltid fram till slut
Därför vill jag skrika åt er
varje gång jag hör er ljuga
skrika åt er att sluta, för ert eget bästa
men jag kan inte
för jag är inte säker på om det i längden blir det bästa
kommer ni förstå innebörden i mina ord
vikten i sanningen?
Det fanns en tid när jag var som er
men jag inser nu att jag hade fel
och jag hoppas av hela mitt hjärta
att ni en dag ska inse samma sak
erkänna att ni hade fel
för er själva och för andra
visa alla era lögner
ångra er och hålla er till sanningen
det är inte alltid lätt
men när ni är nära att ge upp
tänk efter
För vad är bäst
en sanning som är jobbig för ett tag
eller en lögn du kommer ångra för evigt?
Vi kanske kan vara imorgon
Det finns en chans för mig. Det finns en chans för vår vänskap. Jag vet det. Det måste vara så.
"Jag kan inte vara med dig efter skolan idag."
Jag sjönk ihop. Din röst brände i mig, precis som gången innan, och gången innan det, när du sa precis samma sak.
"Varför inte?"
Jag visste svaret, visste exakt hur din röst skulle låta när du sa det. Och där kom det:
"Du vet ju att jag måste gör läxor på torsdagar."
Smått irriterad, som alltid. Du försökte gömma det, försökte låta neutral, men jag hörde irritationen som började komma smygande. Du kände mig inte längre men jag kunde fortfarande höra allt det du försökte dölja för mig. Jag hörde det i din röst, såg det i dina ögon. Och jag hörde hur du för varje gång lyckades dölja din irritation lite sämre, lite mindre, för varje gång samma konversation utspelade sig. Samma konversation, exakt samma ord, varje vecka, liknande den vi hade alla andra dagar i veckan. Men jag hängde på, hoppades att du skulle ändra dina repliker, inse...
"Vi har väl bara matten? Jag kan hjälpa dig med den."
"Ja... nej men... men jag måste göra läxorna, vi kanske kan vara imorgon istället?"
Men eller hur. Hur kunde jag någonsin gå på det? Men som den duktiga vän jag var nickade jag bara.
"Visst."
Och så log du lättat och gick. Men jag visste att jag snart skulle få se dig igen. På precis samma ställe, med precis samma person som så många veckor nu. Du visste inte att jag såg dig, men hade du bara fortfarande brytt dig om mig...
Du log mot mig. Sådär innerligt som det var så länge sen du gjorde mot mig. Jag log tillbaka och du vinkade. Sprang fram till mig och började berätta om någon du träffat. Frågade om vad jag tyckte, väntade faktiskt på svar. Det var så oväntat att jag nästan rycktes bort, men i nästa nu försvann känslan och jag skrattade åt det du sa. Svarade "ja" och skrattade, och du skrattade med mig, med mig, höll med och fortsatte berätta. Vi satte oss på en bänk i solen, det fanns inga moln på himlen, havet låg långt och ljust framför oss, det var så varmt, så skönt. Luften var fylld av skratt, och livet var så underbart så underbart. Så lätt, så vackert. Så annorlunda.
När du gick in genom dörren trodde jag nästan att du skulle le och vinka åt mig. Trodde det faktiskt för en sekund, allt kändes precis som då. Och alla runt oss var ju likadana som då, levde samma liv, hade samma vänner, samma tankar... Alla utom du. Och jag, även om jag försökte förneka det. Men sekunden var över och du tittade inte ens upp, verkade som om du inte såg mig. För några veckor sen skulle jag ha trott att det var så, ropat "hej" och lett mot dig, men nu visste jag bättre. I själva verket ignorerade du mig, låtsades att jag inte fanns och önskade att jag skulle gå upp i rök. Synd för dig att jag inte gjorde det.
Men den där sekunden av hopp hade förändrat någonting, jag orkade inte bara spela efter dina regler längre. Jag tog ett djupt andetag och reste mig upp, sökte med blicken efter dina blonda lockar, hittade sig skrattandes vid ditt skåp. Du var inte ensam, såklart du inte var, men jag trängde mig fram. Det gjorde mig inte ett dugg att alla de skulle höra det här.
"Ska du göra något efter skolan idag?"
Några av dina beundrare tittade förvånat på mig och du suckade.
"Du vet ju att jag måste städa mitt rum på fredagar."
Fler förvånade blickar, nu på dig. De hade nog inte trott att du, som var så nära perfekt någon kunde vara för dem, faktiskt kunde ljuga. Tro mig, jag vet att du kan, du är faktiskt ganska bra på det. Men, det förstås, med all träning är det väl inte så konstigt.
"Ja, förlåt, jag tänkte inte på det, jag är ju inte någon. För det är ju bara någon som kan göra dina läxor, städa ditt rum och vad du nu kan tänkas komma på att du måste göra."
Du stirrade på mig. Bra. Alla dina beundrare stirrade också på mig. Ännu bättre. Några fnissade nervöst men när du inte stämde in tystnade de snabbt. Ingen av er verkade veta vad ni skulle säga, jag överrumplade er där du trodde du var säker. Jag hade visat att jag inte alls var så svag som du trodde, jag var modigare än dig som vågade möta sanningen, bevisa den. Långsamt vände jag mig om och gick från er, alla dina beundrare flyttade snabbt på sig när jag kom, bildade en gång som snabbt slöt sig bakom mig. Men trots att jag inte längre såg dig kände jag din blick i ryggen, så jag vände mig om en sista gång.
"Nej förlåt, ni gör ju aldrig något sådant av det du "måste" göra. Aldrig på riktigt."
Du stirrade på mig, de stirrade på mig. Jag hade fått säga allt jag ville. Dessutom skulle det ge dina beundrare något att fundera över. Så nu gick jag bort från dig för sista gången, utan att titta tillbaka. Men jag kände din förvirrade blick. För sent, jag skulle aldrig komma tillbaka till dig. Jag visste inte vad jag skulle göra nu, men visste en sak. Nu var jag äntligen fri.
~ Felicia
Jag är ingen
Hör varje ord
Hör era andetag
Ser allt det ni försöker gömma för alla
Jag ser det
Men ni ser inte mig
Jag kan springa utan att er blick ens nuddar mig
Kan skrika utan att er hörsel ens uppfattar det
Kan sluta andas och falla ner död
Utan att ni slutar skratta
Jag finns inte i er värld
Är ingen
Så vem är jag då?
Jag vet inte
Kanske skuggan i natten
Vattendroppen i ett hav
Grässtrået på en äng
Omöjlig för er att skilja från mängden
Omöjlig för er att se
Någonting som i er värld är ingenting
Jag ser er
Jag hör er
Jag känner er
Jag andas med er i alla andetag
Men jag finns inte i er värld
Jag är ingen
Men finns ändå alltid där
Så vem är jag?
Jag vet inte
Vill bara skydda dig
Du trodde du visste allt om mig
Trodde du förstod mina tårar
Men det jag inte kunde berätta för dig
Var det som en dag skulle skilja oss åt
Alla gånger vi sagt till varandra
Att vi aldrig kommer ha några hemligheter
Alla gånger har jag behövt vända mig bort
Dölja mina hettande kinder
Jag ville kunna berätta för dig
Visa att jag litar på dig
Men vill inte såra dig så
Vill inte få dig att fly från mig
Du kanske tror att jag inte vill berätta
Men tro inte att jag vill göra dig illa
Jag ljuger för din skull
För hemligheten kan skada dig
Och jag skulle aldrig klara att skada dig
Skulle aldrig klara att gå
Någon gång kommer du att få veta ändå
Men jag har försökt skydda dig
Du kommer aldrig att inse hur farlig den är
Aldrig innan det är för sent
Du kommer att lämna mig
Utan att lyssna på mig
Jag skyddade dig så länge det gick
Men man kan inte gömma något för alltid
Och även om du nu vet min största hemska hemlighet
Kan jag fortfarande skydda dig
Inte för alltid
Kanske bara en dag
Du kommer lämna mig
Och jag kommer önska
Att jag fortfarande fanns vid din sida
För att skydda dig
~Felicia
Svarta vingar
Vågor som skvalpar mot stranden
månen som glittrar
får det svarta vattnet
att glittra som sin spegelbild
himlavalvet med alla stjärnorna
allt är så vackert
men jag kan inte stanna
för jag har inte förtjänat det
Jag borde inte ha ljugit för dig
kanske kunde sanningen ha räddat mig
men jag kunde inte
ville inte krossa din illusion
ville fortsätta vara din ängel
Månen lyser ner på mig
jag förstår inte varför den stannar
den borde gömma sig
få mig att famla i det mörkret
jag själv skapat
Vågorna glittrar
i havet av stjärnor
men jag fortsätter springa
bort från dig
för du får aldrig veta
Vill att du ska minnas
de vita vingar
som jag en gång bar
vill inte att du ska få se
de svarta som nu är mina
de svarta som jag flaxade bort med i mörkret
För dig ska jag alltid vara ängeln
den vackraste och godaste
och jag ska fly över hela världen
för att skydda dig från mörkret
För även fast mina vingar
nu är täckta med mörker
kommer mitt hjärta för alltid
att bara tillhöra dig
~Felicia
Snälla bara öppna ögonen
Hur det var
Att vara med någon varje dag efter skolan
Varje dag, och ibland på helgen
Någon som kunde ringa och prata i evigheter
Skicka onödiga sms
Någon som visade att man betydde något
Men aldrig sa ett ord
Vi kunde göra vad som helst
Hon drog mig med på saker
Saker jag aldrig skulle gjort annars
Hon verkade tycka om att ha mig med
Och jag gillade att vara med henne
Hon var så olik mig
Men ändå var vi vänner
Jag har nästan glömt hur det var att vara med henne
Hon som behandlade mig som en lillasyster
Någon som inte förstod saker som kärlek
Någon man tar med nästan överallt men tar för givet
Jag gillade inte att inte betyda mer
Men fann mig i det
Du var sån
Så länge du bara brydde dig var jag glad
Men nu har jag svårt att minnas
Tiden du brydde dig om mig
Tiden innan du försökte bli tuffare och gick
Tillsammans med din "nya" kompis
Jag får höra om hur du har det nu
Ett år efter att du försvunnit helt
Av någon som sprang på och pratade lite med dig
Sån stor skillnad
Saker jag inte hade någon aning om
Saker som för mig verkar omöjliga
För mig kommer det ju alltid vara
Som den tiden när vi var vänner
Men hade jag bara varit med under förändringarna
Hade de inte varit konstiga för mig
Hade du inte valt att lämna mig..
Jag vet att du inte har det så bra
Du mår inte så bra
Sämre än någonsin
Men jag kan inte hjälpa dig när jag inte längre finns vid din sida
Och nu kan jag inte riktigt bry mig heller
Jag undrar hur mycket du överdriver
Hur mycket du bara hittat på för dig själv
Jag vet ju att du har svårt att se
Utanför din egna lilla bubbla
Om du verkligen har det så dåligt
Om inte vissa saker var värre för oss när du gick
När vi slutade betyda något för dig
Du säger att du knappt har några vänner
Men vägrar se oss du lämnat bakom dig
Som fortfarande skulle funnits här för dig om du stannat
Jag skulle varit en av de
Blev så ledsen när du gick
Jag skulle stannat vid din sida för evigt
Så länge du bara ville ha mig där
Jag betydde inte tillräckligt mycket för dig
Du kastade dig mot nya platser
Utan att se den lilla flickan
Som ramlade iväg bakom dig
Skadad men försökte springa ikapp
Du brydde dig inte tillräckligt för att se om hon var kvar
Fortsatte rusa framåt
Så kom den dag
Då hon var tvungen att ge upp
Den lilla flickan som kämpade så hårt
Men hon blev lämnad glömd och skadad
Förvisades till en liten del av ditt förflutna
Utan hopp om att någonsin bli en del av din framtid igen
Skadad och glömd
Önskar bara att du en dag ska se utanför din bubbla
Verkligen bry dig om någon annan än dig själv
Hon ber inte för att komma tillbaka till ditt liv
Vet att det aldrig skulle gå
Avståndet mellan de är redan flera tusen mil
Men någonstans inom sig önskar hon att du varit ärlig
Mot dig själv och mot henne
Om hon verkligen betydde så lite som du sa till alla
Eller om hon var en så stor del som hon trodde
Men mest av allt
Att du skulle vara ärlig mot dig själv
Inse att det var du som lämnade henne
Att hon försökte hänga kvar
Men du knuffade iväg henne
Bort bort
Kanske omedvetet
Men om du bara insåg det
Skulle flickan för sista gången åter få lite glädje från dig
Bara du insåg vad du gjort
Hon önskar inget mer
Än att du bara ska öppna ögonen
Bara du för evigt
Allt jag såg var du
Som böjde dig över mig
Viskade mitt namn
Du såg rädd ut
Men jag förstod inte varför
Det var ju så underbart här
Jag försökte le
Säga att allt var bra
Men kunde inte röra mig
Du böjde dig ner
Skakade mig
Men jag kände inte dina armar runt min kropp
Kände inte din varma hud mot min
Kunde bara se på
När du snabbt gick från rädsla till panik
Jag ville lugna dig
Men jag kunde inte
Förstod inte vad som hände
Allt var tyst förutom din gråt
En duns när du föll ner på knä bredvid mig
Vad hade du här att vara rädd för?
Jag förstod inte
Ville fråga men kunde inte
Ville så gärna få sig dig le igen
Men dimman smög närmare
Omringade oss
Försökte dra dig bort från mig
Dina ögon var så blanka
Din kropp så svag av sorgen
Jag tog alla mina sista krafter
Drog mig upp i ditt knä
Hur du böjde dig ner för att kyssa mig
Var det sista jag såg av dig
Innan dimman omslöt mig
Vaggade mig till sömns
Min eviga sömn
Där allt jag någonsin skulle minnas
Var dina vackra ögon
Och dina läppar på väg
Till en kyss som skulle vara för evigt
Tårar av glas
Som natten
Som glas
Skar de genom mig
I det svarta havet av glas
Såg jag ditt ansikte
Som en slocknande sol
Som ett hav utan vatten
Höll du på att försvinna
I den mörkaste stjärnan
Speglades din sorg
Som en fågel utan vingar
Som en dag höljd av mörker
Rann din lycka iväg
I det mörka skymningsvattnet
Såg jag dina tårar
Hörde jag ditt skrik
Som glas
Som mörker
Saknade jag dig
Det är slut nu
trots att du vet att jag inte kan
du borde aldrig gjort så mot mig
inte om du vill att jag ska stanna
du säger att det inte var meningen
men jag säger att det är slut nu
Jag kan inte förlåta dig
du skadade mig
du kanske aldrig ville det
men du gjorde dina val
du kanske aldrig tänkte på konsekvenserna
men får ta konsekvenserna av det
jag kan inte acceptera din tanklöshet mer
inte när du skadat mig så
Tårar rinner ner för dina kinder
när du bönar och ber om förlåt
du vet att inga ord kan reparera
men försöker ändå
vill inte lämna mig
tro mig det vill inte jag heller
men vad gav du mig för val?
jag älskar dig fortfarande
men kan inte stanna kvar
Jag vill förlåta dig
men måste vara stark
jag vet att du kommer göra det igen
och det klarar jag inte
så jag säger igen det är slut
och vänder mig om och går
lämnar dina bedjande ögon bakom mig
för det är slut med oss nu
slut
Evig solnedgång
påminner mig om dig
när du satt här bredvid mig
vi såg solen gå ner
hand i hand
men en dag ska vi återigen vara här
sida vid sida för evigt
vi ska springa iväg från verkligheten
gömma oss i vår egen värld
se solen gå ner
helt bekymmerslösa
inget ska få störa oss
jag ska skydda dig där
hålla dig från alla som vill skada dig
de ska aldrig någonsin få skilja oss åt igen
vi är inte någon utan varandra
vi är som dagen och natten
finns inte utan varandra
motsatserna som styr allt
jag är natten du är dagen
en alltid strålande sol
min sol
tagen ifrån mig
men en dag ska jag få dig tillbaka
rädda dig från de som är så svåra att se
ta dig dit solen går ner
och återigen se på med min hand i din
en dag ska vi återigen lysa
natten och dagen förevigt
en dag
ingenting kan hindra mig
jag ska komma med min sista månglans
ett sista minne av dig
fösa undan alla andra
tills jag återigen är i din famn
i vår egen värld med evig solnedgång
en värld där det bara finns du och jag
och inget som kan skilja oss åt
någonsin
Förbjuden kärlek
fick jag så svårt att andas
jag visste att du kände som mig
men du visste inte
det jag visste
andledningen till att jag inte redan
var i dina armar
det finns inget jag någonsin velat så mycket
som att jag ska ha fel
att jag ska kunna vara med dig
men hemligheten..
är för farlig
jag önskar att jag kunde berätta för dig
berätta allt
sanningen, vad du betyder för mig
hemligheten som förstör allt
men jag kan inte
jag kan inte
jag vill inte skada dig
och det jag vet är för farligt
du ska inte behöva tyngas ner av den
du älskar mig nu
men mig kommer du glömma
komma över om några år
men hemligheten kan man inte fly från
inte nu, aldrig någonsin
den stannar hos dig för evigt
jag vill inte skada dig
men jag vill att du ska veta
hur mycket du betyder för mig
du kommer aldrig få veta
det är för farligt
och när jag ser alla dina blickar på mig
kan jag aldrig andas
jag borde vara i dina armar
du borde få veta
världen borde inte få vara så orättvis
men en dag kommer jag ändå ta mod till mig
berätta för dig
riskera allt
"Jag älskar dig över allt annat
men vår kärlek är för farlig
Jag kan inte berätta sanningen
då kommer du också att dö
Men minns när du tittar på mig
och jag aldrig kan bli din
du aldrig bli min
att jag älskar dig
jag kommer alltid att älska dig mer än allt annat
offrar allt för dig
Minns det när jag en dag måste gå
vi borde aldrig ens fått
tiden på avstånd tillsammans
Minns mig och glöm aldrig
kärleken är starkare än allt
värd att dö för
om den är äkta, som vår"
Känn rytmen
lita på mig
jag kan stegen
känner du inte rytmen?
ett steg dit, hit
kom närmare och bara följ med
musiken är allt
släpp allt annat
nu är det bara du och jag
och musiken som fyller luften
fyller oss i varje andetag
växer sig starkare med varje steg
hör du inte takten?
ett, två, steg, hopp
tre, fyra, steg
snurra runt mig
känn hur musiken drar i dig
svingar dig runt på golvet
känn rytmen
låt mig föra dig
slappna av och följ bara med
snurra
men håll dig nära mig
jag ska föra dig
runt runt det är enkelt ska du se
ett steg dit, hit
snurra, se det är lätt!
känn hur musiken fyller dig
släpp taget om allt annat
för här finns bara du och jag
