Jag var som er
jag såg inte hur hemskt allting var
när jag kom för nära sanningen blundade jag
jag var som ni är nu
brydde mig inte
men tider förändras
och lika så gjorde jag
Allt erat tramsande
inser ni inte?
ser ni inte dem ni skadar
eller blundar ni bara och går därifrån?
jag vill säga till er att ni gör fel
att ni inte har någon rätt att skada andra
men hur ska jag kunna göra det
när jag själv var likadan?
Varje gång ni säger
"Du är så fin"
"Nej du är finare"
"Nej du är finast"
menar ni det verkligen
eller säger ni det bara
för att de ska säga det till er?
jag vill skrika åt er hur irriterande ni är
men jag låter bli
för även fast jag aldrig hållit på sådär
förstår jag hur ni känner
Jag går förbi er varje dag
ser hur ni skrattar och låtsas gråta
ni låtsas att ni mår dåligt så alla tycker synd om er
är det bara jag som ser er eviga falskhet?
vad får er att tigga medlidande från de
som redan går vid er sida
tror ni att ni är tuffa?
för det är ni inte
Det fanns en tid när jag var annorlunda
jag blundade för sanningen
trodde det hemskaste skulle vara
om någon fick reda på den
men nu vet jag
det finns något mycket hemskare
lögnen, som kan förstöra allt
för sanningen kan alltid accepteras
även om den är hemsk
men kommer det fram att man har ljugit
kan man förlora ett förtroende för all framtid
och sanningen kan man lyckas gömma
men lögnen kommer alltid fram till slut
Därför vill jag skrika åt er
varje gång jag hör er ljuga
skrika åt er att sluta, för ert eget bästa
men jag kan inte
för jag är inte säker på om det i längden blir det bästa
kommer ni förstå innebörden i mina ord
vikten i sanningen?
Det fanns en tid när jag var som er
men jag inser nu att jag hade fel
och jag hoppas av hela mitt hjärta
att ni en dag ska inse samma sak
erkänna att ni hade fel
för er själva och för andra
visa alla era lögner
ångra er och hålla er till sanningen
det är inte alltid lätt
men när ni är nära att ge upp
tänk efter
För vad är bäst
en sanning som är jobbig för ett tag
eller en lögn du kommer ångra för evigt?
Lämna mig inte
Jag ser mig omkring. Ser bomber falla ner från himmelen och explodera i ett skådespel av rött och svart. Den tunga doften av rök sticker i näsan. Alla panikslagna rop och ljudet av gråtande barn ekar runt mig. Men jag är inte en del av det här helvetet. Paniken måste ha chockat mig för min kropp står orörlig och ser på medan allt jag känt till försvinner. Mina föräldrar är borta, mina syskon och vänner. Allt är borta, övergett och lämnat bakom mig. Det enda som spelar någon roll är nuet. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra det? Kommer det att fungera?
"Vad gör du?! Vi måste dra! Hey, hör du mig? Dra, vi kommer dö!"
Jag känner hur någon drar mig i armen. Ser det förvrida ansiktet hos en man med vilda ögon. Han skriker. Ber mig att följa med, men jag kan inte. Jag är paralyserad, fångad i ögonblicket.
"Spring, pojk!"
"Jag kan inte," viskar jag fram.
Jag kan se paniken i hans blick, se hur hans kropp anstränger sig för att inte rasa ihop på marken. Hans tunna kropp ser så sårbar ut. Revbenen som skaver mot skinnet. Det insjunkna ansiktet fyllt av fasa.
"Du måste!"
Trots den obehagliga stämman i hans röst klingar en välbekant klocka. Har jag inte hört den här mannens röst förut. Var det vid fruktståndet eller är han en av alla stackare på gatan utan tak över huvudet? Nej, han hör inte hemma i smutsen. Han är en av de få som har en utbildning i den här staden.
"Du är läkaren."
"Förstår du inte vad jag säger? Ser du inte röken omkring oss?
Jag får en impuls av att vilja skaka på huvudet, men låter bli. Den här mannen försöker trots allt bara hjälpa mig.
"Okej," viskar jag och ser på honom.
Hans ansiktsmuskler blir lite mjukare, men rädslan gömmer sig fortfarande bakom det lättade leendet.
"Bra, pojk."
Jag låter manen dra iväg med mig över gatorna fulla av skrikande människor och bort från de öppna ytorna. I en situation som denna finns det nog ingen plats att känna sig trygg på. Flygplanen med sina dödsflammor kommer hitta en oavsett var man gömmer sig. Om de rasande byggnaderna inte krossar oss kommer vi säkerligen bli nerskjutna om vi försöker ta oss över torget eller de torkade fälten.
"Min son! Snälla, har någon sätt min son!?" ropar en kvinna i bakgrunden.
Jag önskar att jag kunde skrika till henne.
"Hej, titta hit! Jag är här!"
Men det spelar ingen roll vad jag önskar. Min mor, min far, kommer aldrig mer ropa på mig och jag kommer aldrig mer komma springandes mot deras öppna famnar. En svidande tår rinner nerför min sotiga kind. Jag förstår inte. Varför händer det här oss? Jag tvingades se på när vårt egna hus krossade dem, hörde deras sista rop medan jag själv blev lämnad ensam kvar.
"Vi kommer klara oss. Om vi bara kan ta oss till sk...."
Det är som om min beskyddande bubbla äntligen spricker och tvingar mig att öppna ögonen för världen. Mannen som ville hjälpa mig, som stannade upp för att rädda mig, ligger flämtande på marken. Hans knotiga hand vilar över hans ansikte. Jag vet inte som hänt. Ena sekunden springer vi tillsammans och andra är hans kropp täckt av blod och smuts.
"Herr...? Snälla, res dig," mina händer skakar av rädsla och frustration.
Jag känner mig så liten, så hjälplös. Varför kan jag inte göra något? Jag står trots allt i skuld till den här mannen för att han räddade mig.
"spring pojk. Spring."
Jag ser på honom, ser hur bröstkorgen höjer sig och sänker sig i ett sista andetag.
Spring, sa han. Om det ändå vore så enkelt. Trots att varje millimeter av mig skriker motsatsen, drar jag ett djupt andetag och springer. Jag vet inte vart jag ska bara att jag måste bort härifrån. Lång bort till en plats där inte ens kylan kan finna mig.
Explosioner ekar bakom mig, glassplitter och sten som flyger i luften. Himmelen färgas mörk och ett tjockt lager av rök flyter ut över ruinerna av våran stad. Det är svårt att tro att det faktist har stått en stad här. En liten, men vacker stad som blomstrade av liv för bara någon dag sedan. Det fanns en skola, ett litet sjukhus och parker. Varför finns inget av det kvar? Det enda som är kvar av våra hem är högar av sten.
Jag kan höra andra människor som flyr för sina liv, men ännu fler som faller. Nerskjutna av skjutvapen eller fallande bomber.
"Mamma?!"
En liten pojke, samma ålder som min döda bror, med flammigt ansikte av tårar. Han fortsätter ropa panikslaget och rör sig osäkert bland de springande människorna. Jag undrar om det här är sonen den skräckslagna kvinnan letade efter.
"Kom hit!" ropar jag och försöker fånga hans uppmärksamhet.
Pojken vänder sig om och ser på mig med blanka ögon. Jag vet inte vad han tänker på, men han springer mot mig utan minsta tvivel.
" Spring med mig," ber jag.
Jag vill vara lika god som mannen som hjälpte mig. Om det finns en chans för den här lilla pojken är jag villig att ge det ett försök.
"Jag kan inte," viskar han till svar med gråten i halsen. "Min mamma, jag vet inte var hon är. Jag kan inte lämna henne."
Jag kan se mig själv speglas i hans väsen. Känslan av att förlora allt, oro och rädsla fyller luften omkring oss.
"Du måste."
Men..."
"Din mamma skulle be dig att springa. Hon hade velat se dig trygg."
Pojken nickar tyst och tar min hand. Jag väntar inte längre. Nu är det inte bara mitt liv som betyder något. Den här pojken litar på mig och jag tänker föra honom till en bättre plats om det så är det sista jag gör. Mitt liv har äntligen fått ett syfte. Jag är inte längre en börda som tynger ner andras axlar. Vi tar varandras händer och springer. Springer trots att lungorna skriker. Springer som om det inte fanns någon morgondag.
"Jag är rädd," flämtar pojken och försöker hinna ikapp mina betydligt snabbare steg.
"Var inte det. Inbilla dig att det inte är mer än fyrverkerier. Det är bara ljus."
Trots oron som hotar att bränna mig inombords tvingar jag mig själv att vara lugn. Jag får inte på något vis visa den här pojken att jag är lika rädd som han själv. Vi kommer klara det här. Det måste vi.
Skogsbrynet närmar sig, men det gör också ljudet av förödelsen. De skrikande människorna, bomberna, stenarna som yr. Jag ökar takten utan att inse att pojken halkar efter. Han snubblar fram över den steniga marken, greppet om min hand hårdnar. Det röda ljuset speglas i hans ögon. Ögonen som rymmer hela världen, alla minen.
En kraftig explosion väcker mig ur alla tankar. Jag fortsätter springa. Det känns helt naturligt. Jag behöver inte ens tänka. Men känns inte handen lite lätt?
"Lämna mig inte!"
Först inser jag inte var rösten kommer från. Det skulle kunna vara vem som helst.
"Snälla!"
Men plötsligt kopplar min hjärna till lättheten i handen. Pojken, det måste vara han. Utan att tänka stannar jag upp och ser ut över alla skämda människor. Förut hade jag bara sprungit. Jag hade bara ett liv att styra över och det var mitt egna, men nu har jag två. Jag kan inte bara fortsätta framåt och stänga ute hans desperata rop på hjälp.
"Jag kommer! Var inte rädd, jag kommer!"
Mitt hjärta hamrar hårt mot bröstkorgens beskyddande väggar. Jag knuffar mig fram bland folkmassan, noga med att inte slå omkull någon. Min puls slutar inte höjas förens jag känner hans lilla hand i min.
"Jag är så ledsen," nästan gråter jag fram. Jag håller honom hårt i famnen. "Jag lovar att aldrig lämna dig."
Han torkar bort en tår som lämnar ett sotigt streck efter sig på hans redan lortiga kinder. Jag vet inte om jag ska gråta eller skratta. Den här pojken är lika utsatt som alla andra, men det är något speciellt över honom. Han gråter inte för att världen brinner utan för ensamheten den lämnar efter sig. Jag kramar handen hårt. Hur ska jag kunna förlåta mig själv för att jag släppte taget?
Återigen springer vi. Jag kan höra hans tunga andetag blandat med mitt skenande hjärta. Hans magra kropp är inte van vid ansträngning som denna, men vi närmar oss skogen och väl inne kommer allt bli lättare.
"Bara några meter kvar," manar jag på och försöker låta positiv, men jag kan höra hur falsk min röst låter.
Jag vill inte ljuga för honom, men på något vis känns allt mer hoppfullt av att höra orden. Även om det är min egna stämma som formar dem. Trots att jag redan gett upp finns det en liten del av mig som vägrar ge sig. Om jag ska dö tänker jag inte kasta in handduken utan att först kämpa.
"Ser du skogen?! Vi kommer klara oss!" ropar jag förtjust och ser ner på hans leende ansikte.
"Vi kommer klara det här..."
Ljudet av kraschande bomber, enorma explosioner, slår ut allt annat. Himmelen strålar av smutsiga nyanser av rött. Allt är kantat av svart rök. Ljudet av människor som skriker av smärta tonar ut sig tills det bara är ett av alla bakgrundsljud.
"Nej! Snälla, res dig. Res dig!"
Pojken vrålar. Tårar forsar nerför hans ansikte och droppa ner på min panna. Min panna? Hur hamnade jag på marken?
"Du lovade! Du lovade att inte lämna mig!"
Jag vet inte riktigt om han fortfarande gråter. Allt är så tyst. Det är som hela världen stannat upp i sin rörelse runt solen. Förödelsen vi försökt fly ifrån är borta. Jag är i ett tomrum. Ett stort svart hål. Det enda som inte övergett mig är mitt dunkande hjärta som sakta saktar ner.
-Wilma
Vi kanske kan vara imorgon
Det finns en chans för mig. Det finns en chans för vår vänskap. Jag vet det. Det måste vara så.
"Jag kan inte vara med dig efter skolan idag."
Jag sjönk ihop. Din röst brände i mig, precis som gången innan, och gången innan det, när du sa precis samma sak.
"Varför inte?"
Jag visste svaret, visste exakt hur din röst skulle låta när du sa det. Och där kom det:
"Du vet ju att jag måste gör läxor på torsdagar."
Smått irriterad, som alltid. Du försökte gömma det, försökte låta neutral, men jag hörde irritationen som började komma smygande. Du kände mig inte längre men jag kunde fortfarande höra allt det du försökte dölja för mig. Jag hörde det i din röst, såg det i dina ögon. Och jag hörde hur du för varje gång lyckades dölja din irritation lite sämre, lite mindre, för varje gång samma konversation utspelade sig. Samma konversation, exakt samma ord, varje vecka, liknande den vi hade alla andra dagar i veckan. Men jag hängde på, hoppades att du skulle ändra dina repliker, inse...
"Vi har väl bara matten? Jag kan hjälpa dig med den."
"Ja... nej men... men jag måste göra läxorna, vi kanske kan vara imorgon istället?"
Men eller hur. Hur kunde jag någonsin gå på det? Men som den duktiga vän jag var nickade jag bara.
"Visst."
Och så log du lättat och gick. Men jag visste att jag snart skulle få se dig igen. På precis samma ställe, med precis samma person som så många veckor nu. Du visste inte att jag såg dig, men hade du bara fortfarande brytt dig om mig...
Du log mot mig. Sådär innerligt som det var så länge sen du gjorde mot mig. Jag log tillbaka och du vinkade. Sprang fram till mig och började berätta om någon du träffat. Frågade om vad jag tyckte, väntade faktiskt på svar. Det var så oväntat att jag nästan rycktes bort, men i nästa nu försvann känslan och jag skrattade åt det du sa. Svarade "ja" och skrattade, och du skrattade med mig, med mig, höll med och fortsatte berätta. Vi satte oss på en bänk i solen, det fanns inga moln på himlen, havet låg långt och ljust framför oss, det var så varmt, så skönt. Luften var fylld av skratt, och livet var så underbart så underbart. Så lätt, så vackert. Så annorlunda.
När du gick in genom dörren trodde jag nästan att du skulle le och vinka åt mig. Trodde det faktiskt för en sekund, allt kändes precis som då. Och alla runt oss var ju likadana som då, levde samma liv, hade samma vänner, samma tankar... Alla utom du. Och jag, även om jag försökte förneka det. Men sekunden var över och du tittade inte ens upp, verkade som om du inte såg mig. För några veckor sen skulle jag ha trott att det var så, ropat "hej" och lett mot dig, men nu visste jag bättre. I själva verket ignorerade du mig, låtsades att jag inte fanns och önskade att jag skulle gå upp i rök. Synd för dig att jag inte gjorde det.
Men den där sekunden av hopp hade förändrat någonting, jag orkade inte bara spela efter dina regler längre. Jag tog ett djupt andetag och reste mig upp, sökte med blicken efter dina blonda lockar, hittade sig skrattandes vid ditt skåp. Du var inte ensam, såklart du inte var, men jag trängde mig fram. Det gjorde mig inte ett dugg att alla de skulle höra det här.
"Ska du göra något efter skolan idag?"
Några av dina beundrare tittade förvånat på mig och du suckade.
"Du vet ju att jag måste städa mitt rum på fredagar."
Fler förvånade blickar, nu på dig. De hade nog inte trott att du, som var så nära perfekt någon kunde vara för dem, faktiskt kunde ljuga. Tro mig, jag vet att du kan, du är faktiskt ganska bra på det. Men, det förstås, med all träning är det väl inte så konstigt.
"Ja, förlåt, jag tänkte inte på det, jag är ju inte någon. För det är ju bara någon som kan göra dina läxor, städa ditt rum och vad du nu kan tänkas komma på att du måste göra."
Du stirrade på mig. Bra. Alla dina beundrare stirrade också på mig. Ännu bättre. Några fnissade nervöst men när du inte stämde in tystnade de snabbt. Ingen av er verkade veta vad ni skulle säga, jag överrumplade er där du trodde du var säker. Jag hade visat att jag inte alls var så svag som du trodde, jag var modigare än dig som vågade möta sanningen, bevisa den. Långsamt vände jag mig om och gick från er, alla dina beundrare flyttade snabbt på sig när jag kom, bildade en gång som snabbt slöt sig bakom mig. Men trots att jag inte längre såg dig kände jag din blick i ryggen, så jag vände mig om en sista gång.
"Nej förlåt, ni gör ju aldrig något sådant av det du "måste" göra. Aldrig på riktigt."
Du stirrade på mig, de stirrade på mig. Jag hade fått säga allt jag ville. Dessutom skulle det ge dina beundrare något att fundera över. Så nu gick jag bort från dig för sista gången, utan att titta tillbaka. Men jag kände din förvirrade blick. För sent, jag skulle aldrig komma tillbaka till dig. Jag visste inte vad jag skulle göra nu, men visste en sak. Nu var jag äntligen fri.
~ Felicia
Skolbussen
Jag blickar ut över havet med elever som alla står här av samma anledning. Väntan. De väntar alla på de röda bussarna som ska föra oss hem.
Men det är inte deras anledning att vara här som fångar mitt intresse. Vi har trots allt inte samlats här för att beskåda duggregnet som piskar asfalten. Nej, det är hur de står. Hur de pratar och agerar i denna miljö som fångar mitt intresse.
De står tydligt uppdelade i grupper om tre ända upp till tio personer och bara hänger. Vi har pluggisarna närmast skolbyggnaden. Ryggsäckarna hänger prydligt på deras ryggar och de färgade ämnesmapparna villar stadigt i deras famnar. De rättar nervöst till glasögonen som hamnat snett. Jag vet inte vad de pratar om, avståndet är för stort. Men någonting säger mig att det gäller läxan vi fått över helgen.
Lutade mot husväggen har vi musikerna eller idolslavarna som beskriver dem bättre. De står med lurarna hängandes runt halsen eller i örat samtidigt som de diskuterar om olika artister och deras nysläppta låtar. Några enstaka gitarrfodral hänger slappt över deras axlar. De verkar alla så lugna och avslappnade när de står där och lyssnar på sin musik. Musiken de inte skulle klara dig utan.
Jag kan passa på att nämna tekniknördarna borta vid containern. De slitna T-shirtarna med biliga tryck mot de blåa jeansen. Det står alla med den senaste tekniken som ipads eller liknande och dansar med fingrarna över skärmen till en tonlös vals. Jag kan inte låta bli att le åt tanken. Om någon som jag skulle komma fram till dom skulle de skratta åt min okunnighet. Även om jag knappast är dålig på teknik. Behöver jag ens nämna att de nästan alltid lyckas kamma hem högsta betyg i alla ämnen?
Och så har vi de andra.De som söker sig till en grupp, men som ändå står med ansiktet upplyst av en liten skärm. Vissa försöker föra en hyfsad konversion med några lösryckta ord, medan andra bara suckar åt varandra.
Självklart finns det de utan grupp. De som inte tillhör något, men som ända inte är rädd för att visa sig bland resten. Jag är en av dem. En vanlig elev bland hundra andra som väntar på bussen klockan tre på eftermiddagen som alla andra dagar. En elev som kastar av sig väskan när man kommit hem och hittar sin vanliga plats i soffan bland kuddarna. Bara en enkel människa som helst skulle lägga läxorna åt sidan och göra något mer intressant.
Men just nu står jag här på skolans parkering ute i kylan med min tunga väska hängandes över min ömma axel. Än så långe känns tanken på varma filtar och roliga teveserier väldigt avlägsen, men jag kan se de röda bussarna runda hörnet borta vid husen.
Jag ser på när grupperna skingras och bildar led i tron om att bussarna ska stanna på just deras plats. Men jag går med lugna steg och ställer mig längst bak. Med en suck ser jag på när ledet svajar till av stökiga elev som alla knuffas för att få första platsen. Trots att bussen rymmer dubbelt så många, slås de som om det var blodigt alvar. En kamp på liv och död.
Varför skulle jag blanda mig i och trängas på samma sätt när det inte finns något värt att kämpa för. Det är bara en skolbuss. Inget mer än ett fordon som ska ta mig hem till den sköna miljön jag längtat efter hela dagen
-Wilma
Jag är ingen
Hör varje ord
Hör era andetag
Ser allt det ni försöker gömma för alla
Jag ser det
Men ni ser inte mig
Jag kan springa utan att er blick ens nuddar mig
Kan skrika utan att er hörsel ens uppfattar det
Kan sluta andas och falla ner död
Utan att ni slutar skratta
Jag finns inte i er värld
Är ingen
Så vem är jag då?
Jag vet inte
Kanske skuggan i natten
Vattendroppen i ett hav
Grässtrået på en äng
Omöjlig för er att skilja från mängden
Omöjlig för er att se
Någonting som i er värld är ingenting
Jag ser er
Jag hör er
Jag känner er
Jag andas med er i alla andetag
Men jag finns inte i er värld
Jag är ingen
Men finns ändå alltid där
Så vem är jag?
Jag vet inte
Tiden
Jag kan höra vinden. Höra vädergudarna slita i de rödklädda krontopparna, höra deras raspande inandning för att sedan andas ut vindar som kramar de klena grenarna.
När jag sluter mina ögon öppnar sig en ny värld som endast min hörsel kan ta del av. Jag hör barn skratta, skor slå mot asfalt,
vindes höstvals med löven. Jag kan inte låta bli, nyfikenheten är för stor.
Jag öppnar mina ögon. Ser ut över den värld jag sett så många gånger förr, den värld jag lever i. Jag ser löven ta sig fram över den övergivna basketplanen. De väntar på en kraftig vindpust att greppa tag i, en vindpust som kan skicka iväg dem åt rätt riktning. Och jag ser barnen som jagar varandra med leende ansikten. Små barn som inte har något i världen att oroa sig över. Det enda som existerar är nuet.
Men när är nuet? I denna stund jag skriver är nuet. För varje ord jag skriver är ett nytt 'nuet'. När jag tänker efter känns det nästan obehagligt, skrämmande. Det finns inte mycket här i världen som vi kan styra. Att känna kontroll är en känsla vi människor söker, men tiden är nog det vi söker mest.
Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv med att sträcka ut hand ihop om att fånga tiden? Känner jag inte skam över tid som går åt spillo? Jag vill kunna ta på tiden, känna den, se den passera mig. Men jag är trött på att känna kontrollen ryckas ur mina händer, på att känna att allt ströva efter försvinna i fjärran. Varför ska jag överlåta allt till slumpen, till tiden? Jag tänker fånga tiden och förvara den i en glasburk. Hålla den separerad från resten av världen och göra allt jag alltid velat göra. Göra allt det som jag inte hunnit med. Jag vill kunna andas utan att höra sekunderna ticka iväg. Kunna stanna upp och på riktigt se hur omgivningen ser ut. Men i nuläget finns det inte många av dessa stunder. Stunder då en människa bara kan leva. All stress vi skapar vilar tungt på våra axlar.
Men varför känner vi stress när det inte är bra för oss? Tid, vi har helt enkelt inte tid. Men tiden kan väll inte vara det enda som rubbar vår balans ? Är det inte vi som måste ta till oss mer än vi kan bära? Varför kan vi inte bara släppa allt, ta ett djupt andetag och se världen med nya ögon?
Dåtiden går inte att ändra, nutiden väntar bortom horisonten, men nuet välkomnar oss med öppna armar. Så lev i nuet och öppna dina ögon
-Wilma