Just days ago

I was crying

screaming silently

hurting

hurting

now my mind is blank

I can still see

the things that hurt me

but I'm emotionless

seeing everything

but as from a distance

so many problems

but they don't matter

I can't do anything about them

so I just go along

do what I have to do

but not enough

not enough

and in my free time

not what I want to do

it's like my soul has escaped

and is looking after me

from a safe distance

 

~Felicia

 

When will this storm

ever stop?

 

I'm stuck in the rain

crying for help

but covering my mouth

so no one will hear me

desperate to get away

from the rain

the wind

the thunder

but sitting alone

outside an empty house

hiding from everyone

thinking if i just try hard enough

I can make the rain stop

 

I've been trying for so long

to do the impossible

to stop the everlasting rain

not realising

the only thing I need to do

is find someone with an umbrella

 

~Felicia

Skrev även den här recensionen för över ett år sen, men eftersom jag inte hade några bilder på varken Mind Games eller I'll give you the sun så postade jag dem aldrig, och jag har ju uppenbarligen inga bilder på dem nu heller, men ja ja, postar jag dem inte nu kommer jag aldrig att göra det, jag får försöka ta bilder och lägga till i efterhand istället...

 

 

Titel: Mind Games

Författare: Kiersten White

Sidantal: 237

 

Handling: Fia was born with flawless instincts. Her first impulse, her gut feeling, is always exactly right. Her sister, Annie, is blind to the world around her—except when her mind is gripped by strange visions of the future. 

 

Trapped in a school that uses girls with extraordinary powers as tools for corporate espionage, Annie and Fia are forced to choose over and over between using their abilities in twisted, unthinkable ways…or risking each other’s lives by refusing to obey.

(Från goodreads.com)

 

Omdöme: Jag tycker att den var jättebra! Då undrar ni varför den inte fick fem stjärnor, och det var inte på grund av själva handlingen. Okej strunta i det där, det lät bara förvirrat, det jag försökte säga var att själva handlingen var bra, och jag älskade det lite speciella sätt den var skriven på, typ upprepning av ett ord tre gånger, sånt som skulle få alla svensklärare att säga "Upprepning!!!" och som man antagligen skulle få ta bort, om man inte lyckades argumentera tillräckligt bra för sin sak. Men i alla fall, jag gillade det verkligen, och handlingen, med Seers och Feelers och Readers och så. Däremot turades Fia och Annie om att berätta, och när det dessutom hoppade mellan nutid och dåtid, ett kapitel nutid, ett kapitel för 10 år sen, nutid, för 9 år sen, nutid, åtta och ett halvt år sen osv, ända tills dåtiden nästan var framme där boken börjar i nutid, så blev det lite rörigt. Det var bra på sätt och vis, för man får veta allting om hur de hamnade där och varför, men eftersom alla kapitel kändes som nutid (förutom när de var små, eftersom man visste att de inte var så små, men när de började bli lite äldre...) så visste jag aldrig säkert vad det egentligen var som hände i nutiden förrän efter drygt halva boken... Så ja lite förvirrande men jag tycker ändå att den var väldigt bra!

Efter att jag hade läst klart den så ville jag läsa en fortsättning men visste inte om det fanns (fanns inte på biblioteket i vilket fall), men nu har jag upptäckt att det finns det (så måste få biblioteket att köpa in den), Perfect Lies. I Mind Games hoppade det ju mellan nutid och dåtid, men eftersom de redan har berättat allt som hänt så var jag nyfiken på hur det skulle vara i Perfect Lies. Det visade sig (läste en recension) att både Annie och Fia berättar, men det Annie berättar händer flera månader före det Fia berättar händer, alltså måste det vara där Mind Games slutar. Risken är att det blir förvirrande som den som skrivit recensionen tyckte (alla kan ju inte lyckas så bra som Jandy Nelson gjorde med I'll give you the sun), särskilt eftersom Mind Games var det, men jag ser fram emot att läsa den!

 

Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️

Jag skrev den här recensionen för över ett år sen men glömde att publicera den, så publicerar den nu istället. Och ja jag läste boken på engelska men eftersom det här var en svensk blogg då (vilket jag planerar att ändra på) så skrev jag ändå recensionen på svenska, vilket var väldigt jobbigt när jag behövde översätta allting, och jag ångrar det verkligen nu. Vi får se, jag kanske orkar översätta recensionen, men tvivlar på det...

 

 

Titel: I'll give you the sun (Jag ska ge dig solen)

Författare: Jandy Nelson

Sidantal: 371

 

Handling: Jude och hennes tvillingbror, Noah, är otroligt nära varandra. Vid tretton års ålder ritar Noah konstant och blir kär i den karismatiska pojken i grannhuset, medan den våghalsiga Jude klipp-dyker, har rött läppstift och pratar för båda.

Men tre år senare, vid sexton års ålder, pratar Jude och Noah knappt med varandra. Någonting har hänt som har förändrat dem på olika och dramatiska sätt... tills Jude träffar en kaxig, trasig, vacker pojke, såväl som någon annan - en ännu mer oberäknelig ny kraft i hennes liv.

 

De tidigare åren är Noah's att berätta. De senare åren är Jude's. Vad tvillingarna inte inser är att de själva bara har halva historien, och om de kunde hitta tillbaka till varandra skulle de ha en chans att göra om sin värld.

(Från boken, tyckte att det beskrev handlingen väldigt bra så översatte det bara. "Göra om sin värld"="remake their world") 

 

Omdöme: Jag älskar den här boken. Jag älskar den, punkt slut. Det hade kunnat bli förvirrande och konstigt när de i hans kapitel är 13 till 14 år, och i hennes 16 år, men det blir det inte, utan det blir så otroligt bra att man lämnas chockad över att Jandy kunde vara så genialisk att hon kom på att skriva boken på det sättet. För det är verkligen bra, först berättar Noah vad som händer just då, sen berättar Judy hur det är då, några år senare, och lite av vad som har hänt under de åren. Sen berättar Noah vad som händer just då, efter att någonting som Jude berättat har hänt, och så håller det på så tills man fått alla pusselbitar och till slut förstår varför allting hänt. Det kanske inte låter så fantastiskt, men det är det.

Och karaktärerna? Jag älskar dem; Noah, Judy, Brian, Oscar och självklart papegojan. Noah som älskar att måla och alltid gör det, om inte på papper så i huvudet, och som krossar ens hjärta när han blir normal (ni kommer att förstå varför när ni läser boken. Inte om, när). Judy, som skulle göra vad som helst för bekräftelse från sin mamma, går från lysande till osynlig (av olika anledningar) och som får kämpa för att upprätthålla sin bojkott (bokstavligt talat boycott). Brian med sina meteorer, Oscar som har gått igenom så mycket och inte låter någon komma nära honom på riktigt, och så papegojan som alltid lättar upp stämningen när han frågar vad Ralph är.

 

Dessutom har Jandy Nelson ett speciellt sätt att skriva som jag älskar. I Himlen börjar här skriver huvudpersonen dikter, i den här målar den ena huvudpersonen i huvudet hela tiden och den andra skriver saker ur sin mormors "bibel" (med vidskepliga saker). Även när hon inte skriver något sånt special så skriver hon på ett speciellt sätt som jag älskar. Helt enkelt, det är en perfekt historia med ett perfekt slut. En perfekt bok.

 

Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️