She was so beautiful with her white dress, her long blond curls, and the white roses I had given to her in her hand. I told her that and she smiled and looked down, suddenly shy, still not used to getting such compliments. Had it really just been a month since she told me about her feelings for me? Everything had gone from being ordinary and boring to being extraordinary fantastic. But what if she hadn't had the courage to talk to me? I hadn't been brave enough to do it for the three years that we had gone in the same class, and I surely wouldn't have been in the one month that was left before we'd both start at new schools. I was so sad that I might never see her again, but then, that Friday afternoon in the beginning of May, she talked to me. I still couldn't believe it had really happened, that it wasn't just a dream.

Now she looked at me and sighed.

"What?" I asked, suddenly worried.

She sighed again. "I forgot to give Ms Johnson her gift."

"Oh... I was supposed to remind you about that, right?" I suddenly remembered what she'd made me promise her only a few hours ago.

"Yes." She smiled a little.

"Sorry..."

"It's okay," she said. "I'll just run back with it now."

"Okay, I'll go back with you."

"No, you shouldn't walk more than you have to with your foot, it'll just make it worse." She smiled at me. "Just wait here, I'll be back in a few minutes."

"Okay," I agreed, not wanting to argue with her. I kissed her on the cheek and watched as she ran towards the school, her hair flying like gold in the wind.

It had only been about ten seconds since she turned around a corner and I lost sight of her, when I heard the most terrible sound; the sound of shrieking car-brakes. I stood paralyzed for a moment before I started running against the sound, against the place where I had the feeling that something had just gone terribly wrong. I didn't feel the pain in my foot, I didn't think about what could have happened, I just ran for my life because what I had heard was the sound of disaster.

It was just a moment before I turned around the corner, but it took a few more seconds before I was able to fully take in the scene. It stood an old red car in the middle of the road, and next to it was a girl in a white dress, her blond curls spread around her, laying in a sea of white roses. The rest of the world vanished around me as I ran to her side, screaming her name. I shook her to force her to wake up, repeating her name again and again, and I was just barely noticing the chocked car-driver calling for an ambulance. People was gathering around us, crying, but I was too focused on her to see or even hear them. She wasn't breathing, why wasn't she breathing? I had to make her breath again, she couldn't die, but it didn't matter what I did, she just wouldn't start breathing! By the time the ambulance came I knew it was too late. She hadn't taken one single breath since I got to her, and when I looked for her pulse she didn't have one.

Later at the hospital, when I had seen a number of doctors running in and out of her room for what seemed like forever, a kindly-looking nurse came to talk to me. I saw all her words in her face before she said them: "I'm so sorry, she didn't make." And with just those few words, the whole world came crashing down at me. All this time a small part of me had been denying that she was dead, saying that the doctors could save her, that I wasn't a doctor so how could I be so sure she was dead? Now that part of me died like the rest of me, and left was a deafening silence and hollowness. Then finally the tears came, slowly drowning me in sorrow, but I didn't mind, all I could think about was that she was never meant to die.

Little did I know that I'd see her again, much sooner than I could ever have imagined... In the most unexpected way.

~Felicia

(This novel  was for an assignment in English class and is over a year old, so I apologise for any mistakes in it)

Jag ser mig omkring. Ser bomber falla ner från himmelen och explodera i ett skådespel av rött och svart. Den tunga doften av rök sticker i näsan. Alla panikslagna rop och ljudet av gråtande barn ekar runt mig. Men jag är inte en del av det här helvetet. Paniken måste ha chockat mig för min kropp står orörlig och ser på medan allt jag känt till försvinner. Mina föräldrar är borta, mina syskon och vänner. Allt är borta, övergett och lämnat bakom mig. Det enda som spelar någon roll är nuet. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra det? Kommer det att fungera?
"Vad gör du?! Vi måste dra! Hey, hör du mig? Dra, vi kommer dö!"
Jag känner hur någon drar mig i armen. Ser det förvrida ansiktet hos en man med vilda ögon. Han skriker. Ber mig att följa med, men jag kan inte. Jag är paralyserad, fångad i ögonblicket.
"Spring, pojk!"
"Jag kan inte," viskar jag fram.
Jag kan se paniken i hans blick, se hur hans kropp anstränger sig för att inte rasa ihop på marken. Hans tunna kropp ser så sårbar ut. Revbenen som skaver mot skinnet. Det insjunkna ansiktet fyllt av fasa.
"Du måste!"
Trots den obehagliga stämman i hans röst klingar en välbekant klocka. Har jag inte hört den här mannens röst förut. Var det vid fruktståndet eller är han en av alla stackare på gatan utan tak över huvudet? Nej, han hör inte hemma i smutsen. Han är en av de få som har en utbildning i den här staden.
"Du är läkaren."
"Förstår du inte vad jag säger? Ser du inte röken omkring oss?
Jag får en impuls av att vilja skaka på huvudet, men låter bli. Den här mannen försöker trots allt bara hjälpa mig.
"Okej," viskar jag och ser på honom.
Hans ansiktsmuskler blir lite mjukare, men rädslan gömmer sig fortfarande bakom det lättade leendet.
"Bra, pojk."
Jag låter manen dra iväg med mig över gatorna fulla av skrikande människor och bort från de öppna ytorna. I en situation som denna finns det nog ingen plats att känna sig trygg på. Flygplanen med sina dödsflammor kommer hitta en oavsett var man gömmer sig. Om de rasande byggnaderna inte krossar oss kommer vi säkerligen bli nerskjutna om vi försöker ta oss över torget eller de torkade fälten.
"Min son! Snälla, har någon sätt min son!?" ropar en kvinna i bakgrunden.
Jag önskar att jag kunde skrika till henne.
"Hej, titta hit! Jag är här!"
Men det spelar ingen roll vad jag önskar. Min mor, min far, kommer aldrig mer ropa på mig och jag kommer aldrig mer komma springandes mot deras öppna famnar. En svidande tår rinner nerför min sotiga kind. Jag förstår inte. Varför händer det här oss? Jag tvingades se på när vårt egna hus krossade dem, hörde deras sista rop medan jag själv blev lämnad ensam kvar.
"Vi kommer klara oss. Om vi bara kan ta oss till sk...."
Det är som om min beskyddande bubbla äntligen spricker och tvingar mig att öppna ögonen för världen. Mannen som ville hjälpa mig, som stannade upp för att rädda mig, ligger flämtande på marken. Hans knotiga hand vilar över hans ansikte. Jag vet inte som hänt. Ena sekunden springer vi tillsammans och andra är hans kropp täckt av blod och smuts.
"Herr...? Snälla, res dig," mina händer skakar av rädsla och frustration.
Jag känner mig så liten, så hjälplös. Varför kan jag inte göra något? Jag står trots allt i skuld till den här mannen för att han räddade mig.
"spring pojk. Spring."
Jag ser på honom, ser hur bröstkorgen höjer sig och sänker sig i ett sista andetag.
Spring, sa han. Om det ändå vore så enkelt. Trots att varje millimeter av mig skriker motsatsen, drar jag ett djupt andetag och springer. Jag vet inte vart jag ska bara att jag måste bort härifrån. Lång bort till en plats där inte ens kylan kan finna mig.
Explosioner ekar bakom mig, glassplitter och sten som flyger i luften. Himmelen färgas mörk och ett tjockt lager av rök flyter ut över ruinerna av våran stad. Det är svårt att tro att det faktist har stått en stad här. En liten, men vacker stad som blomstrade av liv för bara någon dag sedan. Det fanns en skola, ett litet sjukhus och parker. Varför finns inget av det kvar? Det enda som är kvar av våra hem är högar av sten.
Jag kan höra andra människor som flyr för sina liv, men ännu fler som faller. Nerskjutna av skjutvapen eller fallande bomber.
"Mamma?!"
En liten pojke, samma ålder som min döda bror, med flammigt ansikte av tårar. Han fortsätter ropa panikslaget och rör sig osäkert bland de springande människorna. Jag undrar om det här är sonen den skräckslagna kvinnan letade efter.
"Kom hit!" ropar jag och försöker fånga hans uppmärksamhet.
Pojken vänder sig om och ser på mig med blanka ögon. Jag vet inte vad han tänker på, men han springer mot mig utan minsta tvivel.
" Spring med mig," ber jag.
Jag vill vara lika god som mannen som hjälpte mig. Om det finns en chans för den här lilla pojken är jag villig att ge det ett försök.
"Jag kan inte," viskar han till svar med gråten i halsen. "Min mamma, jag vet inte var hon är. Jag kan inte lämna henne."
Jag kan se mig själv speglas i hans väsen. Känslan av att förlora allt, oro och rädsla fyller luften omkring oss.
"Du måste."
Men..."
"Din mamma skulle be dig att springa. Hon hade velat se dig trygg."
Pojken nickar tyst och tar min hand. Jag väntar inte längre. Nu är det inte bara mitt liv som betyder något. Den här pojken litar på mig och jag tänker föra honom till en bättre plats om det så är det sista jag gör. Mitt liv har äntligen fått ett syfte. Jag är inte längre en börda som tynger ner andras axlar. Vi tar varandras händer och springer. Springer trots att lungorna skriker. Springer som om det inte fanns någon morgondag.
"Jag är rädd," flämtar pojken och försöker hinna ikapp mina betydligt snabbare steg.
"Var inte det. Inbilla dig att det inte är mer än fyrverkerier. Det är bara ljus."
Trots oron som hotar att bränna mig inombords tvingar jag mig själv att vara lugn. Jag får inte på något vis visa den här pojken att jag är lika rädd som han själv. Vi kommer klara det här. Det måste vi.
Skogsbrynet närmar sig, men det gör också ljudet av förödelsen. De skrikande människorna, bomberna, stenarna som yr. Jag ökar takten utan att inse att pojken halkar efter. Han snubblar fram över den steniga marken, greppet om min hand hårdnar. Det röda ljuset speglas i hans ögon. Ögonen som rymmer hela världen, alla minen.
En kraftig explosion väcker mig ur alla tankar. Jag fortsätter springa. Det känns helt naturligt. Jag behöver inte ens tänka. Men känns inte handen lite lätt?
"Lämna mig inte!"
Först inser jag inte var rösten kommer från. Det skulle kunna vara vem som helst.
"Snälla!"
Men plötsligt kopplar min hjärna till lättheten i handen. Pojken, det måste vara han. Utan att tänka stannar jag upp och ser ut över alla skämda människor. Förut hade jag bara sprungit. Jag hade bara ett liv att styra över och det var mitt egna, men nu har jag två. Jag kan inte bara fortsätta framåt och stänga ute hans desperata rop på hjälp.
"Jag kommer! Var inte rädd, jag kommer!"
Mitt hjärta hamrar hårt mot bröstkorgens beskyddande väggar. Jag knuffar mig fram bland folkmassan, noga med att inte slå omkull någon. Min puls slutar inte höjas förens jag känner hans lilla hand i min.
"Jag är så ledsen," nästan gråter jag fram. Jag håller honom hårt i famnen. "Jag lovar att aldrig lämna dig."
Han torkar bort en tår som lämnar ett sotigt streck efter sig på hans redan lortiga kinder. Jag vet inte om jag ska gråta eller skratta. Den här pojken är lika utsatt som alla andra, men det är något speciellt över honom. Han gråter inte för att världen brinner utan för ensamheten den lämnar efter sig. Jag kramar handen hårt. Hur ska jag kunna förlåta mig själv för att jag släppte taget?
Återigen springer vi. Jag kan höra hans tunga andetag blandat med mitt skenande hjärta. Hans magra kropp är inte van vid ansträngning som denna, men vi närmar oss skogen och väl inne kommer allt bli lättare.
"Bara några meter kvar," manar jag på och försöker låta positiv, men jag kan höra hur falsk min röst låter.
Jag vill inte ljuga för honom, men på något vis känns allt mer hoppfullt av att höra orden. Även om det är min egna stämma som formar dem. Trots att jag redan gett upp finns det en liten del av mig som vägrar ge sig. Om jag ska dö tänker jag inte kasta in handduken utan att först kämpa.
"Ser du skogen?! Vi kommer klara oss!" ropar jag förtjust och ser ner på hans leende ansikte.
"Vi kommer klara det här..."
Ljudet av kraschande bomber, enorma explosioner, slår ut allt annat. Himmelen strålar av smutsiga nyanser av rött. Allt är kantat av svart rök. Ljudet av människor som skriker av smärta tonar ut sig tills det bara är ett av alla bakgrundsljud.
"Nej! Snälla, res dig. Res dig!"
Pojken vrålar. Tårar forsar nerför hans ansikte och droppa ner på min panna. Min panna? Hur hamnade jag på marken?
"Du lovade! Du lovade att inte lämna mig!"
Jag vet inte riktigt om han fortfarande gråter. Allt är så tyst. Det är som hela världen stannat upp i sin rörelse runt solen. Förödelsen vi försökt fly ifrån är borta. Jag är i ett tomrum. Ett stort svart hål. Det enda som inte övergett mig är mitt dunkande hjärta som sakta saktar ner.

-Wilma

Jag blickar ut över havet med elever som alla står här av samma anledning. Väntan. De väntar alla på de röda bussarna som ska föra oss hem.
          Men det är inte deras anledning att vara här som fångar mitt intresse. Vi har trots allt inte samlats här för att beskåda duggregnet som piskar asfalten. Nej, det är hur de står. Hur de pratar och agerar i denna miljö som fångar mitt intresse.
          De står tydligt uppdelade i grupper om tre ända upp till tio personer och bara hänger. Vi har pluggisarna närmast skolbyggnaden. Ryggsäckarna hänger prydligt på deras ryggar och de färgade ämnesmapparna villar stadigt i deras famnar. De rättar nervöst till glasögonen som hamnat snett. Jag vet inte vad de pratar om, avståndet är för stort. Men någonting säger mig att det gäller läxan vi fått över helgen.
          Lutade mot husväggen har vi musikerna eller idolslavarna som beskriver dem bättre. De står med lurarna hängandes runt halsen eller i örat samtidigt som de diskuterar om olika artister och deras nysläppta låtar. Några enstaka gitarrfodral hänger slappt över deras axlar. De verkar alla så lugna och avslappnade när de står där och lyssnar på sin musik. Musiken de inte skulle klara dig utan.
          Jag kan passa på att nämna tekniknördarna borta vid containern. De slitna T-shirtarna med biliga tryck mot de blåa jeansen. Det står alla med den senaste tekniken som ipads eller liknande och dansar med fingrarna över skärmen till en tonlös vals. Jag kan inte låta bli att le åt tanken. Om någon som jag skulle komma fram till dom skulle de skratta åt min okunnighet. Även om jag knappast är dålig på teknik. Behöver jag ens nämna att de nästan alltid lyckas kamma hem högsta betyg i alla ämnen?
          Och så har vi de andra.De som söker sig till en grupp, men som ändå står med ansiktet upplyst av en liten skärm. Vissa försöker föra en hyfsad konversion med några lösryckta ord, medan andra bara suckar åt varandra.
Självklart finns det de utan grupp. De som inte tillhör något, men som ända inte är rädd för att visa sig bland resten. Jag är en av dem. En vanlig elev bland hundra andra som väntar på bussen klockan tre på eftermiddagen som alla andra dagar. En elev som kastar av sig väskan när man kommit hem och hittar sin vanliga plats i soffan bland kuddarna. Bara en enkel människa som helst skulle lägga läxorna åt sidan och göra något mer intressant.
Men just nu står jag här på skolans parkering ute i kylan med min tunga väska hängandes över min ömma axel. Än så långe känns tanken på varma filtar och roliga teveserier väldigt avlägsen, men jag kan se de röda bussarna runda hörnet borta vid husen.
          Jag ser på när grupperna skingras och bildar led i tron om att bussarna ska stanna på just deras plats. Men jag går med lugna steg och ställer mig längst bak. Med en suck ser jag på när ledet svajar till av stökiga elev som alla knuffas för att få första platsen. Trots att bussen rymmer dubbelt så många, slås de som om det var blodigt alvar. En kamp på liv och död.
          Varför skulle jag blanda mig i och trängas på samma sätt när det inte finns något värt att kämpa för. Det är bara en skolbuss. Inget mer än ett fordon som ska ta mig hem till den sköna miljön jag längtat efter hela dagen

-Wilma

Jag kan höra vinden. Höra vädergudarna slita i de rödklädda krontopparna, höra deras raspande inandning för att sedan andas ut vindar som kramar de klena grenarna.
När jag sluter mina ögon öppnar sig en ny värld som endast min hörsel kan ta del av. Jag hör barn skratta, skor slå mot asfalt,
vindes höstvals med löven. Jag kan inte låta bli, nyfikenheten är för stor.
Jag öppnar mina ögon. Ser ut över den värld jag sett så många gånger förr, den värld jag lever i. Jag ser löven ta sig fram över den övergivna basketplanen. De väntar på en kraftig vindpust att greppa tag i, en vindpust som kan skicka iväg dem åt rätt riktning. Och jag ser barnen som jagar varandra med leende ansikten. Små barn som inte har något i världen att oroa sig över. Det enda som existerar är nuet.
Men när är nuet? I denna stund jag skriver är nuet. För varje ord jag skriver är ett nytt 'nuet'. När jag tänker efter känns det nästan obehagligt, skrämmande. Det finns inte mycket här i världen som vi kan styra. Att känna kontroll är en känsla vi människor söker, men tiden är nog det vi söker mest.
Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv med att sträcka ut hand ihop om att fånga tiden? Känner jag inte skam över tid som går åt spillo? Jag vill kunna ta på tiden, känna den, se den passera mig. Men jag är trött på att känna kontrollen ryckas ur mina händer, på att känna att allt ströva efter försvinna i fjärran. Varför ska jag överlåta allt till slumpen, till tiden? Jag tänker fånga tiden och förvara den i en glasburk. Hålla den separerad från resten av världen och göra allt jag alltid velat göra. Göra allt det som jag inte hunnit med. Jag vill kunna andas utan att höra sekunderna ticka iväg. Kunna stanna upp och på riktigt se hur omgivningen ser ut. Men i nuläget finns det inte många av dessa stunder. Stunder då en människa bara kan leva. All stress vi skapar vilar tungt på våra axlar.
Men varför känner vi stress när det inte är bra för oss? Tid, vi har helt enkelt inte tid. Men tiden kan väll inte vara det enda som rubbar vår balans ? Är det inte vi som måste ta till oss mer än vi kan bära? Varför kan vi inte bara släppa allt, ta ett djupt andetag och se världen med nya ögon?

Dåtiden går inte att ändra, nutiden väntar bortom horisonten, men nuet välkomnar oss med öppna armar. Så lev i nuet och öppna dina ögon

-Wilma

Signalen bryter tystnaden och som skrämda djur rusar vi in i skogen. Jag springer. Springer tills lungorna skriker efter luft. Springer tills omgivningen blir suddig. Jag springer utan att veta vart jag ska eller vart jag är på väg. Det enda jag vet är att jag måste ta mig så långt bort som möjligt, söka upp resten av medlemmarna med gröna band och lyckas finna fiendernas gömda föremål.
     En enkel lek, inget annan. Men vetskapen om att resten av klassen lurar inne bland snåren och väntar på att slå till, väcker min fantasi. Känslan av att vara bevakad sköljer över mig. Hjärtat hamrar hårt mot revbenen. Jag rusar fram mellan träden. Snavar genom snår. Grenar river i min hud likt klor. En känsla av vildhet, av falsk rädsla och överlevnads instinkter fyller mitt huvud.
     "Spring, bara spring", skriker de och mina ben lyder.
     Det prasslar till i några buskar och jag stannar förvånat upp. En elev med ett rött band virat runt handleden står framför mig. Ser in i mina ögon och rusar mot mig. Utan att tänka springer jag djupare in i skogen. Ljudet av skor som slår mot sten smattrar bakom mig. Hans tunga andetag som blandas med mina. Paniken växer inom mig och hotar att kväva mig. Trots att luften är slut i mina lungor vägrar benen sakta ner. Varje cell i min kropp har ställt in sig på att springa. Men jag måste inse, han är snabbare än jag och jag har inte en chans.
     Som om han hört mina tankar sliter han till sig min handled. På bara några sekunder har han lirkat loss det hårt virade bandet från min handled och rusat vidare. Utan bandet är man ute ur spelet. Utan det gröna bandet kan jag inte göra något annat än att återvända till lagets samlingspunkt.
     Med en lätt suck vänder jag mig om och försöker minnas platsens position. Ett träd vid kanten av skogen... och ett grönt rep som ramar in allt. Det är det enda som skiljer platsen från resten av skogen. Ett ensamt grönt rep mitt i en skog full av miljoner olika nyanser av grönt. Att vi fick den bästa färgen kan man knappast påstå. Men nu är det så och det är bara att börja leta. Tillsvidare är leta det enda jag kan göra och det är hemskt att inte kunna göra något.
     Med beslutsamma steg styr jag rakt in i skogen utan att ha en aning om det är rätt riktning. Ännu en elev från fiendesidan rusar mot mig, men tappar snabbt intresset när hon upptäcker att mitt band redan stulits. Utan att ödsla mer tid på mig springer hon vidare och ökar takten när hon ser något i rött skifta mellan buskarna. Själv fortsätter jag bara gå utan att bry mig mer om dem. Min hjärna har äntligen förstått att jag är helt slut. Jag andas tungt och försöker behålla den stadiga takten. Även om jag inte behöver rusa ifrån andra elever så behöver jag inte gå och släpa fötterna efter mig. Vi har trots allt inte hela dagen på oss.
      När jag gått i några minuter börjar jag undra om jag ens är på väg åt rätt hål. Tänk om alla andra med gröna band väntar i motsatt riktning. Som på given signal hör jag en välbekant röst bakom mig.
      "Har du redan förlorat ditt band? Jaha, följ efter mig."
      Utan att vänta på ett svar vänder hon sig om och vinkar till mig att följa efter. Vi springer fram mellan träden, försöker undvika de taggiga snåren och elever från de andra grupperna. Med lätta, men snabba steg tar hon sig fram mellan stenarna och rötterna som täcker marken. Jag själv halvt springer och halvt snubblar fram efter henne och kämpar för att hålla mig på fötterna. Lyckligtvis visade det sig att mina beräkningar om samlingsplatsens position inte var helt fel. Bara efter hundra meter kan jag se det gröna repet och medlemmarna som bär gröna band runt handleden.
      Jag fattar snabbt tag i ett av banden som hänger på en död gren och virar det stadigt runt handleden. Äntligen är jag med i matchen igen och den här gånger tänker jag inte låta mig stoppas så lätt.
      Jag stannar upp en stund för att andas, men när två av medlemmarna ger sig iväg följer jag efter. Nu är jag en del av spelet igen. Jag är en pjäs som äntligen får göra sitt drag.
      Vår lila grupp splittras och vi ger oss av mot varsitt håll. Jag mins att de röda laget höll till nära skogskanten, precis som vi, så jag rusar in bland snåren. Taggar klöser mina nakna armar, men smärtan känns knappt. Det enda jag kan tänka på är att finna några föremål och lyckas knycka åt mig några band. Jag vill bidra med min del i gruppen och inte bara ströva runt i skogen som ett vilset barn.
      Marken är för ojämn för att springa på så jag saktar ner farten till snabb gång. Lungorna värker efter den långa löpturen och hjärtat planerar att bryta sig ut genom bröstkorgens beskyddande väggar. Om jag stannar nu kommer jag sjunka ihop på marken och inte klara av att resa mig upp igen. Så jag fortsätter gå med bestämda steg längs skogskanten.
     Jag kan höra svaga röster, men jag kan inte se personerna de tillhör. Det enda jag kan se är gröna löv, gröna buskar, gröna snår... Och ett rött band. All min uppmärksamhet riktas mot en strimma av rött som skymtar inne bland träden. Jag drar ett djupt andetag och börjar återigen springa. Springa, trots att lungorna flämtar efter luft. Springer, trots att benen vill vika sig. Bara springa, trots att hela mitt väsen skriker motsatsen. Det enda som betyder något är att hinna till de rödas samlingspunkt, hämta några band och återvända med några föremål innan signalen hörs. Trots att det här bara är en i mängden av alla lektioner som pryder vårt schema, pumpas en annan känsla genom min kropp. Allt känns liksom allvarligare. Som om ett enda liten band kan avgöra allt. Jag måste få tag på ett och jag måste göra det nu.
      Återigen springer jag. Jag rusar fram mellan träden. Kastar mig genom taggiga snår. Snubblar fram mellan rötter och spetsiga stenar. Blodet pumpar genom ådrorna. Jag kan känna hur mitt ansikte blir flammigt av ansträngning.
      Det röda repet kommer närmare. Det inramade området som kantas av rött ligger framför mina fötter. Men var är alla? Signalen hörs. Den bekanta visslingen som signalerar att leken är slut.
      Med en besviken suck vänder jag mig om och börjar lunka in i skogen. Mina flämtande andetag och skorna som slår mot den ojämna marken är det enda som bryter tystnaden. Jämna steg som slår i kapp med mina hjärtslag. Återigen kastar jag mig genom snåren utan att bry mig om taggarna som borrar sig in i mina armar. De små rivsåren är inget i jämförelse med resten av kroppen. Benen värker, axlarna värker, lungorna värker... Jag slår bort kvistarna från ansiktet och försöker trassla mig fri från snåren som kämpar för att hålla mig kvar. Med en kraftansträngning bryter jag mig fri och fortsätter springa. Andningen går över till tunga flämtningar. Hjärtat slår som hos en kanin och lungorna skriker desperat efter syre. Jag springer längs skogskanten, sicksackar fram mellan träden. Blicken vilar stadigt på några stenar längre fram. Platsen där allt startade.
      Inte långt kvar nu, max hundra meter. Jag skyndar på steget ytligare och tar mig fram med långa kliv. Rötter trevar efter mina fötter, håll lurar bland mossan som klär marken. Värre skog att springa i kan jag knappt föreställa mig. Men snart är allt över. Snart slipper jag den ojämna marken, taggarna och de hårda hjärtslagen som hamrar sönder mitt inre. Bara några få meter och sen...
      Stenarna tornar upp sig som miniatyr berg framför mig. Jag faller lättat ner på marken och andas tung. Försöker sluka så mycket syre som möjligt i varje andetag.
Men jag stannar upp mitt i ett andetag när jag inser mina klapprande hjärtslag är det enda som bryter tystnaden.
      "Hallå?"
      Jag kan inte vara på fel ställe. Det finns bara en plats som denna i skogen, det är jag helt säker på. Men varför är jag den enda? Är jag lämnad ensam kvar?
      Paniken stiger i bröstet. Hjärtat fortsätter att bryta sig ut ur bröstkorgen. Jag joggar bort till buskarna. Slår bort grenarna. Tomt...

       Jag går med snabba steg mot snåren, vandrar fram mellan träden. Tomt...

      Jag är helt ensam. Mina tunga andetag blandat med hjärtslagen från mitt panikslagna hjärta är det enda som hörs. Jag skulle göra vad som helst för att höra det svaga kvittret från fåglar, men allt är tyst. En katt, björn, vad som helst är bättre än total tystnad.
      Jag är helt ensam. Bristen på syre får min hjärna att skapa illusioner framför mina ögon. Skogen kryper närmare. De enorma trädkronorna lutar dig över mig. Jag kippar efter luft. Lutar mig mot en trädstam och glider ner på marken bland mossa och döda kvistar.
      Jag är helt ensam i en skog som planerar att kväva mig...

-Wilma