Trots att jag inte förstår hur dessa enkla individer tänker, umgås jag i dessa kretsar. Jag står med fundersamhet och studerar deras beteende. Försöker förstå mig på deras brinnande besatthet. De står där med ansiktet upplyst  av färgglatt ljus och sjunker djupare ner i tvångstanken, att satsa pengar.

    Maskinerna med munter melodi sätter dem i trans. De är fast och de förlorar all uppfattning om verkligheten som flimrar förbi. Förmågan att tänka är för länge sedan borta. Man behöver inte tänka för att utföra denna enkla gest. Rota efter pengar i fickan, mata den förföriska maskinen och nervöst knyta nävarna.

    Det de inte förstår är att hoppet, tron om att återvända med mer pengar än när de kom, är falsk. De lurar sig själva. De tror att de kommer gå med huvudet höjt och fickorna fulla av  glänsande metallcirklar. Att de kommer vara lyckliga efter en tid med  de där maskinerna. Men det värsta är inte summan av mynt  de inte kan hålla fast i. Det är att de tappar kontroll över sig själva. Hypnosen bryts inte förens deras fickor är tömda på allt av värde. De lurar sig själva att de kommer gå därifrån med vinst. Att deras desperata försök ska leda till ett nytt liv som miljonär. Och dessa förhoppningar har de trots att de vet hur liten chansen är. Men de kan inte släppa taget om de djävulska maskinerna.

    Den berusande känslan av att utmana ödet, leka med slumpen, brinner i deras ådror och förlamar allt annat. Och när jag står här på håll kan jag inte låta bli att undra vilka dessa människor är. Att dessa människor är spelberoende, mer eller mindre, vet jag redan. Men vem är de under masken de lärt sig att bära? Har de en familj att försörja? Är de singelmänniskor som inte fått grepp om livet än? Eller är de alla vänner och pressar varandra till att satsa mer pengar?

    Jag vet att jag varken kan eller får rota i deras privatliv, men det gör mig så nyfiken. Vilka är dessa människor som spelar tills allt är förlorat? Känner de glädje när de satsar sina pengar eller känner de inget alls? De kanske tappade förmågan att känna i samma sekund som de förlorade allt annat.

Själv förstår jag inte varför de inte bara ger upp. Jag finner ingen glädje i att mata en maskin med pengar och hoppas att man får tillbaka dubbelt så mycket. Men besattheten är så stark att de själva  har glömt hur de fastnade för spelandet. De kan nog inte minnas första gången de rörde de djävulska maskinerna.

    Jag vill så gärna hjälpa dessa människor, men istället tittar jag ut genom fönstret och sjunker djupare in i mörkrets oändlighet. I mina ögon är de redan förlorade.

 

-wilma