Titel: Legend, Prodigy, Champion (Legend-trilogin)

Författare: Marie Lu

Sidor: 291, 368, 369 (bara jag som tycker att det är lite konstigt att de svenska översättningarna är typ 15-30 sidor kortare, liksom vi har väl inte så mycket kortare ord och så? Eller? Tja någonting sånt är det ju uppenbarligen...)

Handling: Day är Republikens mest eftersökta brottsling, June är dess underbarn. Båda är 15 år men lever i vitt skilda världar, tills den dag då June's bror mördas och Day utpekas som skyldig. June bestämmer sig för att göra allt för att hitta sin brors mördare, men på samma gång inser hon hur mycket som inte är som hon har trott och att hon och Day har mer gemensamt än hon någonsin kunnat gissa.

Omdöme: Jag läste Legend i somras (på svenska, hade hellre läst den på engelska som jag gjorde med de andra två, men fick den i julklapp så hade inte direkt något val) och tyckte att den var jättebra då. När jag såg att det fanns en fortsättning blev jag jätteglad men eftersom jag höll på och läste andra serier och så lånade jag inte Prodigy förrän för någon vecka sen, och jag är glad att jag äntligen gjorde det. Trots att jag hade hunnit glömma lite av det som hände i Legend var det ändå väldigt lätt att komma in i handlingen och så, och det gjorde ingen skillnad att jag läste den på engelska. Nu de senaste två och en halv timmarna har jag ägnat åt att läsa om hela Legend (när jag borde ha skrivit klart det här, pluggat och sen börjat läsa The Fiery Heart. Egentligen läser aldrig om böcker heller så det visar bara hur bra den är), och jag måste säga att även fast den första boken är jättebra så är de andra två bättre. Jag vet inte varför, om det är för att hon verkligen beter sig som Republikens underbarn i början (vilket kanske inte är så konstigt i och för sig) eller så, men kanske mer all känsla som det är i de andra böckerna... Eller att det händer mer, eller kanske att jag läste de andra på engelska (och alla böcker är bättre på originalspråk), eeller så var det bara för att jag inte läste alla detaljer nu när jag läste Legwnd så snabbt... Jag tror mest på det sista.

Champion är verkligen sorglig, och jag grät jättemycket i slutet. Jag har inte bestämt mig för om jag gillar slutet eller inte än, det var så väntat samtidigt som det var så oväntat och så hemskt... Men ändå finns det lite hopp. Liksom det sista är så braa men samtidigt så hemskt... Fast jag hade velat ha med Day's perspektiv efter ----- också, det saknar jag... Antar att det blev för krångligt att skriva.

Dock finns det en sak som jag stör mig på, och det är enhetligheten mellan böckerna. Framsidorna matchar varandra (även fast jag har börjat tycka att Legends framsida är tråkig jämfört med de andra), och jag älskar framför allt framsidan på Prodigy, och den på Champion är också jättesnygg. Inuti böckerna däremot är de helt olika, vilket jag tycker är extremt irriterande. De har ändrat såna saker som var sidnumret står (vilket är det minst störande), men framför allt har de ändrat hur Day's och June's kapitel ser ut! För det första står deras namn olika de olika böckerna. I de två första böckerna är det okej, där har de bara gjort namnen större, det ser fortfarande ungefär likadant ut. I den sista däremot har de gjort namnen jättestora - så stora det går så att de fortfarande ska vara kvar på sidan - och vita med ljusgrå skugga runt istället för helsvarta. Varför?? Dessutom har de ändrat typsnittet som Day's kapitel är skrivna med mellan alla tre böckerna (tack och lov har June samma), från en nästan likadan som de June har till en ren, lite tjockare (eller hur man nu ska säga), som är min favorit, till en väldigt rund, RÖD text. De två första tycker jag är bra, jag gillar att det är olika typsnitt på Day's och June's kapitel, men nej, jag tycker inte om typsnittet och färgen på Day's kapitel i Champion. I början var det väldigt jobbigt att läsa, typsnittet gör att man ibland måste verkligen titta för att se om det är kursiv stil eller inte (vilket är väldigt irriterande) och det röda gör det inte direkt bättre. Dessutom ser June's text grön ut när man läst det röda ett tag vilket är ännu mer irriterande än det röda... Men boken är så otroligt bra att man till slut bara läser och inte bryr sig om hur någonting ser Tillägg: Jag läste en recension av Prodigy och tydligen är det samma typsnitt som i Champion i den (och namnet i början av kapitlet är likadant, vitt/ljusgrått), fast ljusblått. Glad att det av någon anledning inte var det i den jag läste... Men jag funderar på en sak, om det nu är det i Prodigy, då kanske det är det i den "vanliga" versionen av Legend också, fast svart (och inte i den jag har, vilket i och för sig är på svenska så det vore inte lika konstigt om den var annorlunda)?

Nej men kort sagt, jag älskar trilogin. Jag gillar verkligen alla karaktärerna, framför allt Day och June då, men även typ Anden och Tess. Dessutom känns allt så äkta.

Day's kapitel i Prodigy och Champion, ni förstår vad jag menar...

Här ser ni mer hur hans text ser ut, och vilken stor skillnad det är mellan kursiv och inte kursiv, till skillnad från June's kapitel där det är mycket mer lättläst och ja jättelätt att se...