I'll give you the sun
Jag skrev den här recensionen för över ett år sen men glömde att publicera den, så publicerar den nu istället. Och ja jag läste boken på engelska men eftersom det här var en svensk blogg då (vilket jag planerar att ändra på) så skrev jag ändå recensionen på svenska, vilket var väldigt jobbigt när jag behövde översätta allting, och jag ångrar det verkligen nu. Vi får se, jag kanske orkar översätta recensionen, men tvivlar på det...
Titel: I'll give you the sun (Jag ska ge dig solen)
Författare: Jandy Nelson
Sidantal: 371
Handling: Jude och hennes tvillingbror, Noah, är otroligt nära varandra. Vid tretton års ålder ritar Noah konstant och blir kär i den karismatiska pojken i grannhuset, medan den våghalsiga Jude klipp-dyker, har rött läppstift och pratar för båda.
Men tre år senare, vid sexton års ålder, pratar Jude och Noah knappt med varandra. Någonting har hänt som har förändrat dem på olika och dramatiska sätt... tills Jude träffar en kaxig, trasig, vacker pojke, såväl som någon annan - en ännu mer oberäknelig ny kraft i hennes liv.
De tidigare åren är Noah's att berätta. De senare åren är Jude's. Vad tvillingarna inte inser är att de själva bara har halva historien, och om de kunde hitta tillbaka till varandra skulle de ha en chans att göra om sin värld.
(Från boken, tyckte att det beskrev handlingen väldigt bra så översatte det bara. "Göra om sin värld"="remake their world")
Omdöme: Jag älskar den här boken. Jag älskar den, punkt slut. Det hade kunnat bli förvirrande och konstigt när de i hans kapitel är 13 till 14 år, och i hennes 16 år, men det blir det inte, utan det blir så otroligt bra att man lämnas chockad över att Jandy kunde vara så genialisk att hon kom på att skriva boken på det sättet. För det är verkligen bra, först berättar Noah vad som händer just då, sen berättar Judy hur det är då, några år senare, och lite av vad som har hänt under de åren. Sen berättar Noah vad som händer just då, efter att någonting som Jude berättat har hänt, och så håller det på så tills man fått alla pusselbitar och till slut förstår varför allting hänt. Det kanske inte låter så fantastiskt, men det är det.
Och karaktärerna? Jag älskar dem; Noah, Judy, Brian, Oscar och självklart papegojan. Noah som älskar att måla och alltid gör det, om inte på papper så i huvudet, och som krossar ens hjärta när han blir normal (ni kommer att förstå varför när ni läser boken. Inte om, när). Judy, som skulle göra vad som helst för bekräftelse från sin mamma, går från lysande till osynlig (av olika anledningar) och som får kämpa för att upprätthålla sin bojkott (bokstavligt talat boycott). Brian med sina meteorer, Oscar som har gått igenom så mycket och inte låter någon komma nära honom på riktigt, och så papegojan som alltid lättar upp stämningen när han frågar vad Ralph är.
Dessutom har Jandy Nelson ett speciellt sätt att skriva som jag älskar. I Himlen börjar här skriver huvudpersonen dikter, i den här målar den ena huvudpersonen i huvudet hela tiden och den andra skriver saker ur sin mormors "bibel" (med vidskepliga saker). Även när hon inte skriver något sånt special så skriver hon på ett speciellt sätt som jag älskar. Helt enkelt, det är en perfekt historia med ett perfekt slut. En perfekt bok.
Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️
Kommentarer
Trackback
