Lost in music
Publicerat 2018-03-29 08:27:00 i
Allmänt
hands on the keys
starting the song
and before I know it
my brain
is disconnected
from my body
eyes trailing the notes
scanning them
translating them to my hands
flying over the keys
playing as fast as I can
faster even than usual
not minding the mistakes
just continuing
creating beautiful melodies
dark ones
pouring out
all my locked up emotions
desperate ones
mirroring my need
to disappear
to stop thinking
to just
be fine
and then I slow to a stop
turning desperate into soft
screaming into whispering
and I lift my hands from the keys
move my eyes from the music
move my foot from the pedal
standing up
walking away
just as drained of emotion
I desperately needed to be
Conversations with my best friend
Publicerat 2017-01-07 14:41:27 i
Allmänt
The best thing is
when you're texting someone
and you just
can't
stop
smiling
and you know
to other people
your conversation
would probably seem weird
but to you
it's the best thing
in the world
Never meant to die
Publicerat 2016-08-12 16:40:00 i
Allmänt
She was so beautiful with her white dress, her long blond curls, and the white roses I had given to her in her hand. I told her that and she smiled and looked down, suddenly shy, still not used to getting such compliments. Had it really just been a month since she told me about her feelings for me? Everything had gone from being ordinary and boring to being extraordinary fantastic. But what if she hadn't had the courage to talk to me? I hadn't been brave enough to do it for the three years that we had gone in the same class, and I surely wouldn't have been in the one month that was left before we'd both start at new schools. I was so sad that I might never see her again, but then, that Friday afternoon in the beginning of May, she talked to me. I still couldn't believe it had really happened, that it wasn't just a dream.
Now she looked at me and sighed.
"What?" I asked, suddenly worried.
She sighed again. "I forgot to give Ms Johnson her gift."
"Oh... I was supposed to remind you about that, right?" I suddenly remembered what she'd made me promise her only a few hours ago.
"Yes." She smiled a little.
"Sorry..."
"It's okay," she said. "I'll just run back with it now."
"Okay, I'll go back with you."
"No, you shouldn't walk more than you have to with your foot, it'll just make it worse." She smiled at me. "Just wait here, I'll be back in a few minutes."
"Okay," I agreed, not wanting to argue with her. I kissed her on the cheek and watched as she ran towards the school, her hair flying like gold in the wind.
It had only been about ten seconds since she turned around a corner and I lost sight of her, when I heard the most terrible sound; the sound of shrieking car-brakes. I stood paralyzed for a moment before I started running against the sound, against the place where I had the feeling that something had just gone terribly wrong. I didn't feel the pain in my foot, I didn't think about what could have happened, I just ran for my life because what I had heard was the sound of disaster.
It was just a moment before I turned around the corner, but it took a few more seconds before I was able to fully take in the scene. It stood an old red car in the middle of the road, and next to it was a girl in a white dress, her blond curls spread around her, laying in a sea of white roses. The rest of the world vanished around me as I ran to her side, screaming her name. I shook her to force her to wake up, repeating her name again and again, and I was just barely noticing the chocked car-driver calling for an ambulance. People was gathering around us, crying, but I was too focused on her to see or even hear them. She wasn't breathing, why wasn't she breathing? I had to make her breath again, she couldn't die, but it didn't matter what I did, she just wouldn't start breathing! By the time the ambulance came I knew it was too late. She hadn't taken one single breath since I got to her, and when I looked for her pulse she didn't have one.
Later at the hospital, when I had seen a number of doctors running in and out of her room for what seemed like forever, a kindly-looking nurse came to talk to me. I saw all her words in her face before she said them: "I'm so sorry, she didn't make." And with just those few words, the whole world came crashing down at me. All this time a small part of me had been denying that she was dead, saying that the doctors could save her, that I wasn't a doctor so how could I be so sure she was dead? Now that part of me died like the rest of me, and left was a deafening silence and hollowness. Then finally the tears came, slowly drowning me in sorrow, but I didn't mind, all I could think about was that she was never meant to die.
Little did I know that I'd see her again, much sooner than I could ever have imagined... In the most unexpected way.
~Felicia
(This novel was for an assignment in English class and is over a year old, so I apologise for any mistakes in it)
Darkness
Publicerat 2016-08-12 15:58:13 i
Allmänt
the darkness
is swallowing me
waiting
always waiting
until I'm vulnerable
creeping up on me
a shadow
a cloud
hiding the sun
it's dark
so dark
fumbling for my music
pressing play
surrounded by sound
my music
chasing away the darkness
slowly
too slowly
but it has to
~Felicia
Pussel
Publicerat 2016-05-24 09:49:56 i
Allmänt
Du vet inte hur mycket jag saknar dig
hur hemskt det är att inte ha dig här
de där orden, de krossade mig
var är den jag håller kär?
Jag såg dig så sent som den natten
sa god natt och gick
men ödet var emot oss älskade katten
det var det sista ögonblicket vi fick
Jag minns så tydligt nästa dag
ständigt så nära tårar
vägrade tro att det bara var jag
att du inte skulle få uppleva fler vårar
Du var så ung min älskade vän
döden gjorde ett misstag när han släckte ditt ljus
din tid var inte ute än
utan dig är mitt hem bara ett hus
Vad skulle jag inte göra
för att återigen ha dig i min famn
att än en gång ditt spinnande få höra
att åter ha dig som min trygga hamn
Dra tillbaka tiden ett år
för dig Pusselbiten min kära
det är inte sant att tiden läker alla sår
jag kommer aldrig att bli hel
förrän jag återigen har dig nära
~Felicia
The curse of being shy
Publicerat 2016-03-04 22:49:05 i
Allmänt
They're laughing
talking
I'm here smiling
silently laughing along
wanting to say something
building up the courage
you can do it
it's perfect
it'll add something to the conversation
a deep breath
and it's too late
once again
I have nothing to say
someone sad my line
someone changed the subject
I'm still quiet
invisible
as always
never having the courage to speak
being terrified of attention
I hate it
I want to change it
I really do
try to force myself to speak
you can do it
you'll make people happy
it's the best thing to do
just a small 'hello'
it can't go wrong
but the words
won't leave my lips
I can't speak
and so I turn around and leave
quiet
always
hiding
invisible
the silence is my friend
and my curse
~Felicia
From a distance
Publicerat 2016-02-27 14:44:00 i
Allmänt
Just days ago
I was crying
screaming silently
hurting
hurting
now my mind is blank
I can still see
the things that hurt me
but I'm emotionless
seeing everything
but as from a distance
so many problems
but they don't matter
I can't do anything about them
so I just go along
do what I have to do
but not enough
not enough
and in my free time
not what I want to do
it's like my soul has escaped
and is looking after me
from a safe distance
~Felicia
Alone in the rain
Publicerat 2016-02-27 14:40:00 i
Allmänt
When will this storm
ever stop?
I'm stuck in the rain
crying for help
but covering my mouth
so no one will hear me
desperate to get away
from the rain
the wind
the thunder
but sitting alone
outside an empty house
hiding from everyone
thinking if i just try hard enough
I can make the rain stop
I've been trying for so long
to do the impossible
to stop the everlasting rain
not realising
the only thing I need to do
is find someone with an umbrella
~Felicia
Mind Games
Publicerat 2016-02-26 15:16:00 i
Allmänt
Skrev även den här recensionen för över ett år sen, men eftersom jag inte hade några bilder på varken Mind Games eller I'll give you the sun så postade jag dem aldrig, och jag har ju uppenbarligen inga bilder på dem nu heller, men ja ja, postar jag dem inte nu kommer jag aldrig att göra det, jag får försöka ta bilder och lägga till i efterhand istället...
Titel: Mind Games
Författare: Kiersten White
Sidantal: 237
Handling: Fia was born with flawless instincts. Her first impulse, her gut feeling, is always exactly right. Her sister, Annie, is blind to the world around her—except when her mind is gripped by strange visions of the future.
Trapped in a school that uses girls with extraordinary powers as tools for corporate espionage, Annie and Fia are forced to choose over and over between using their abilities in twisted, unthinkable ways…or risking each other’s lives by refusing to obey.
(Från goodreads.com)
Omdöme: Jag tycker att den var jättebra! Då undrar ni varför den inte fick fem stjärnor, och det var inte på grund av själva handlingen. Okej strunta i det där, det lät bara förvirrat, det jag försökte säga var att själva handlingen var bra, och jag älskade det lite speciella sätt den var skriven på, typ upprepning av ett ord tre gånger, sånt som skulle få alla svensklärare att säga "Upprepning!!!" och som man antagligen skulle få ta bort, om man inte lyckades argumentera tillräckligt bra för sin sak. Men i alla fall, jag gillade det verkligen, och handlingen, med Seers och Feelers och Readers och så. Däremot turades Fia och Annie om att berätta, och när det dessutom hoppade mellan nutid och dåtid, ett kapitel nutid, ett kapitel för 10 år sen, nutid, för 9 år sen, nutid, åtta och ett halvt år sen osv, ända tills dåtiden nästan var framme där boken börjar i nutid, så blev det lite rörigt. Det var bra på sätt och vis, för man får veta allting om hur de hamnade där och varför, men eftersom alla kapitel kändes som nutid (förutom när de var små, eftersom man visste att de inte var så små, men när de började bli lite äldre...) så visste jag aldrig säkert vad det egentligen var som hände i nutiden förrän efter drygt halva boken... Så ja lite förvirrande men jag tycker ändå att den var väldigt bra!
Efter att jag hade läst klart den så ville jag läsa en fortsättning men visste inte om det fanns (fanns inte på biblioteket i vilket fall), men nu har jag upptäckt att det finns det (så måste få biblioteket att köpa in den), Perfect Lies. I Mind Games hoppade det ju mellan nutid och dåtid, men eftersom de redan har berättat allt som hänt så var jag nyfiken på hur det skulle vara i Perfect Lies. Det visade sig (läste en recension) att både Annie och Fia berättar, men det Annie berättar händer flera månader före det Fia berättar händer, alltså måste det vara där Mind Games slutar. Risken är att det blir förvirrande som den som skrivit recensionen tyckte (alla kan ju inte lyckas så bra som Jandy Nelson gjorde med I'll give you the sun), särskilt eftersom Mind Games var det, men jag ser fram emot att läsa den!
Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️
I'll give you the sun
Publicerat 2016-02-26 15:00:00 i
Allmänt
Jag skrev den här recensionen för över ett år sen men glömde att publicera den, så publicerar den nu istället. Och ja jag läste boken på engelska men eftersom det här var en svensk blogg då (vilket jag planerar att ändra på) så skrev jag ändå recensionen på svenska, vilket var väldigt jobbigt när jag behövde översätta allting, och jag ångrar det verkligen nu. Vi får se, jag kanske orkar översätta recensionen, men tvivlar på det...
Titel: I'll give you the sun (Jag ska ge dig solen)
Författare: Jandy Nelson
Sidantal: 371
Handling: Jude och hennes tvillingbror, Noah, är otroligt nära varandra. Vid tretton års ålder ritar Noah konstant och blir kär i den karismatiska pojken i grannhuset, medan den våghalsiga Jude klipp-dyker, har rött läppstift och pratar för båda.
Men tre år senare, vid sexton års ålder, pratar Jude och Noah knappt med varandra. Någonting har hänt som har förändrat dem på olika och dramatiska sätt... tills Jude träffar en kaxig, trasig, vacker pojke, såväl som någon annan - en ännu mer oberäknelig ny kraft i hennes liv.
De tidigare åren är Noah's att berätta. De senare åren är Jude's. Vad tvillingarna inte inser är att de själva bara har halva historien, och om de kunde hitta tillbaka till varandra skulle de ha en chans att göra om sin värld.
(Från boken, tyckte att det beskrev handlingen väldigt bra så översatte det bara. "Göra om sin värld"="remake their world")
Omdöme: Jag älskar den här boken. Jag älskar den, punkt slut. Det hade kunnat bli förvirrande och konstigt när de i hans kapitel är 13 till 14 år, och i hennes 16 år, men det blir det inte, utan det blir så otroligt bra att man lämnas chockad över att Jandy kunde vara så genialisk att hon kom på att skriva boken på det sättet. För det är verkligen bra, först berättar Noah vad som händer just då, sen berättar Judy hur det är då, några år senare, och lite av vad som har hänt under de åren. Sen berättar Noah vad som händer just då, efter att någonting som Jude berättat har hänt, och så håller det på så tills man fått alla pusselbitar och till slut förstår varför allting hänt. Det kanske inte låter så fantastiskt, men det är det.
Och karaktärerna? Jag älskar dem; Noah, Judy, Brian, Oscar och självklart papegojan. Noah som älskar att måla och alltid gör det, om inte på papper så i huvudet, och som krossar ens hjärta när han blir normal (ni kommer att förstå varför när ni läser boken. Inte om, när). Judy, som skulle göra vad som helst för bekräftelse från sin mamma, går från lysande till osynlig (av olika anledningar) och som får kämpa för att upprätthålla sin bojkott (bokstavligt talat boycott). Brian med sina meteorer, Oscar som har gått igenom så mycket och inte låter någon komma nära honom på riktigt, och så papegojan som alltid lättar upp stämningen när han frågar vad Ralph är.
Dessutom har Jandy Nelson ett speciellt sätt att skriva som jag älskar. I Himlen börjar här skriver huvudpersonen dikter, i den här målar den ena huvudpersonen i huvudet hela tiden och den andra skriver saker ur sin mormors "bibel" (med vidskepliga saker). Även när hon inte skriver något sånt special så skriver hon på ett speciellt sätt som jag älskar. Helt enkelt, det är en perfekt historia med ett perfekt slut. En perfekt bok.
Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️
Jag saknar dig
Publicerat 2014-12-20 00:26:51 i
Allmänt
Det spelar ingen roll hur många gånger
jag säger att jag kommit över dig
för hur övertygande jag än låter
och hur mycket jag än önskar att det var sant
så är det bara en lögn
en önskan, en förnekelse
Jag kommer aldrig att glömma alla skratt
alla saker vi gjorde tillsammans
men även om jag minns allt det ljusa så tydligt
allt vi var med om tillsammans
så kommer jag alltid att minnas
när du plötsligt vände ryggen till mig
och gick som om det inte var något konstigt
som om du inte lämnade mig, kanske för alltid
och det är det som gör allt så svårt
för jag saknar dig så mycket
men kan inte förlåta dig tillräckligt
för att våga försöka få dig tillbaka
säkert skulle jag lyckas
om än bara delvis
men du har kommit så långt bort från mig
ett avstånd som aldrig kan övervinnas helt
och även om mitt hjärta skriker åt mig
att ge dig en andra chans
så känner jag dig för väl
för att lita på dig helt
och min själ blöder än
av såren från ditt svek
~Felicia
Tomhet
Publicerat 2014-12-11 09:34:35 i
Allmänt
Jag sträcker mig efter dina händer
bara för att nudda tomhet
ett hål i luften
där du borde ha varit
Jag minns fortfarande allt så tydligt
dina händer som tog mina
ditt ljusa skratt
som fick solen att visa sig i regnet
Men där du borde ha funnits
där du så länge fanns
är det nu bara ett tomrum
och det är ensamheten som håller mig sällskap
Du har lämnat efter dig ett hål i världen
som aldrig kommer att fyllas
och jag saknar dig, saknar dig
jag saknar dig så mycket
~Felicia
Ditt spöke
Publicerat 2014-12-06 00:32:44 i
Allmänt
Om du bara kunde inse
vad du gör med mig
ett leende räcker för att göra mig lycklig
men jag får aldrig se mer än din rygg
jag hör dig skratta på avstånd
så ovetande om min smärta
Du ser mig aldrig längre
du var mitt allt
jag skulle göra vad som helst
för att bara få dig tillbaka
men efter att du vänt dig bort
blev jag osynlig, ett spöke
jag vet inte längre
om jag kanske är ditt spöke
för om jag dog
vad skulle det göra för skillnad?
jag skulle fortfarande vara lika osynlig
för den enda jag önskar ska se mig
och en liten del av mig tänker
att om jag dog, kanske du skulle komma ihåg mig
sakna mig, önska att jag var där
men det skulle vara för sent
och du skulle aldrig inse
att jag alltid funnits vid din sida
lika osynlig levande som död
jag skulle viska hur mycket jag älskade dig
men du skulle inte höra
för om du väl mindes mig
skulle det vara för sent
~Felicia
Vingar
Publicerat 2014-11-26 20:24:30 i
Allmänt
Jag falleroch nu finns du inte där för att fånga mig
sträcka ut din hand och viska att allt ska bli bra
jag trodde du var min ängel
men plötsligt var det du som knuffade mig
som fick mig att falla fortare än någonsin
och när jag sträckte mina händer mot dig
tittade du bara bort
låtsades inte höra mina förtvivlade skrik
att jag hade litat på dig
att det inte var för sent att rädda mig
men jag antar att du hade gjort ditt val
och du var färdig med mig
Du var min ängel
men jag ser nu dina vingar blekna bort
du var inte den ängel jag trodde
och jag kommer aldrig få veta
varför du räddade mig de där gångerna
kanske brydde du dig faktiskt ett tag
kanske var jag bara ett tidsfördriv
Jag faller
men jag är inte rädd
jag har inga vingar
men det har inte heller du
du kan inte nå mig här
och om du var det enda som hindrade mig från att falla
så faller jag hellre
än ser dina falska ögon igen
Långsamt känner jag hur jag slutar falla
och vingarna på min rygg tar mig upp igen
jag är stark
jag kan klara mig själv
och jag behöver inte din hjälp längre
för jag kommer aldrig mer att falla
jag har mina egna vingar nu
och om dina var av byggda av lögner
så är mina byggda av mod
och även om ditt svek fortfarande gör ont
så är jag inte hjälplös längre
jag kommer komma över dig till slut
för jag är starkare än jag någonsin varit
Utan dig
Publicerat 2014-11-21 17:38:42 i
Allmänt
Jag trodde du var perfekt
och jag trodde du var min
alla gånger du sa att jag var vacker
att det skulle vara vi för alltid
jag trodde verkligen att det var sant
jag trodde på allt du sa
men nu ser jag att allt bara var lögner
du var inte perfekt
och att du var min var bara önsketänkande
Jag ler när jag tänker på dig
för jag vet
att även om du aldrig älskade mig
så var orden du sa när du lämnade mig
även de en lögn
men jag kommer vara stark
för kärleken jag kände en gång
är krossad av alla lögner
och du kan inte krossa mig
för nu är du bara en lögn för mig
en lögn som jag skakar av mig
Hejdå
det är sista gången du ser mig
för alla smärta du orsakade mig
skakar jag av mig lika lätt
och när jag vänder mig om och går
känner jag bara lättnad
ingenting du säger kan få mig att komma tillbaka
för det är ändå bara lögner
och allt kommer att bli bra
utan dig
~Felicia
Legend
Publicerat 2014-11-16 19:53:36 i
Felicias
Jag lovade ju en bokrecension på Legend-trilogin när jag läst klart den, så här är den. När jag nästan hade läst klart Prodigy så kom The Fiery Heart (del fyra i Bloodlines, som jag, som sagt, verkligen har längtat efter att få läsa) in på biblioteket, och jag passade då på att även låna Silver Shadows (del fem i Bloodlines) och Champion (tredje och sista delen i Legend). Ni förstår hur fantastiskt bra Legend-trilogin är om jag säger att jag valde att läsa Champion direkt när jag läst klart Prodigy, istället för att läsa The Fiery Heart...
Titel: Legend, Prodigy, Champion (Legend-trilogin)
Författare: Marie Lu
Sidor: 291, 368, 369 (bara jag som tycker att det är lite konstigt att de svenska översättningarna är typ 15-30 sidor kortare, liksom vi har väl inte så mycket kortare ord och så? Eller? Tja någonting sånt är det ju uppenbarligen...)
Handling: Day är Republikens mest eftersökta brottsling, June är dess underbarn. Båda är 15 år men lever i vitt skilda världar, tills den dag då June's bror mördas och Day utpekas som skyldig. June bestämmer sig för att göra allt för att hitta sin brors mördare, men på samma gång inser hon hur mycket som inte är som hon har trott och att hon och Day har mer gemensamt än hon någonsin kunnat gissa.
Omdöme: Jag läste Legend i somras (på svenska, hade hellre läst den på engelska som jag gjorde med de andra två, men fick den i julklapp så hade inte direkt något val) och tyckte att den var jättebra då. När jag såg att det fanns en fortsättning blev jag jätteglad men eftersom jag höll på och läste andra serier och så lånade jag inte Prodigy förrän för någon vecka sen, och jag är glad att jag äntligen gjorde det. Trots att jag hade hunnit glömma lite av det som hände i Legend var det ändå väldigt lätt att komma in i handlingen och så, och det gjorde ingen skillnad att jag läste den på engelska. Nu de senaste två och en halv timmarna har jag ägnat åt att läsa om hela Legend (när jag borde ha skrivit klart det här, pluggat och sen börjat läsa The Fiery Heart. Egentligen läser aldrig om böcker heller så det visar bara hur bra den är), och jag måste säga att även fast den första boken är jättebra så är de andra två bättre. Jag vet inte varför, om det är för att hon verkligen beter sig som Republikens underbarn i början (vilket kanske inte är så konstigt i och för sig) eller så, men kanske mer all känsla som det är i de andra böckerna... Eller att det händer mer, eller kanske att jag läste de andra på engelska (och alla böcker är bättre på originalspråk), eeller så var det bara för att jag inte läste alla detaljer nu när jag läste Legwnd så snabbt... Jag tror mest på det sista.
Champion är verkligen sorglig, och jag grät jättemycket i slutet. Jag har inte bestämt mig för om jag gillar slutet eller inte än, det var så väntat samtidigt som det var så oväntat och så hemskt... Men ändå finns det lite hopp. Liksom det sista är så braa men samtidigt så hemskt... Fast jag hade velat ha med Day's perspektiv efter ----- också, det saknar jag... Antar att det blev för krångligt att skriva.
Dock finns det en sak som jag stör mig på, och det är enhetligheten mellan böckerna. Framsidorna matchar varandra (även fast jag har börjat tycka att Legends framsida är tråkig jämfört med de andra), och jag älskar framför allt framsidan på Prodigy, och den på Champion är också jättesnygg. Inuti böckerna däremot är de helt olika, vilket jag tycker är extremt irriterande. De har ändrat såna saker som var sidnumret står (vilket är det minst störande), men framför allt har de ändrat hur Day's och June's kapitel ser ut! För det första står deras namn olika de olika böckerna. I de två första böckerna är det okej, där har de bara gjort namnen större, det ser fortfarande ungefär likadant ut. I den sista däremot har de gjort namnen jättestora - så stora det går så att de fortfarande ska vara kvar på sidan - och vita med ljusgrå skugga runt istället för helsvarta. Varför?? Dessutom har de ändrat typsnittet som Day's kapitel är skrivna med mellan alla tre böckerna (tack och lov har June samma), från en nästan likadan som de June har till en ren, lite tjockare (eller hur man nu ska säga), som är min favorit, till en väldigt rund, RÖD text. De två första tycker jag är bra, jag gillar att det är olika typsnitt på Day's och June's kapitel, men nej, jag tycker inte om typsnittet och färgen på Day's kapitel i Champion. I början var det väldigt jobbigt att läsa, typsnittet gör att man ibland måste verkligen titta för att se om det är kursiv stil eller inte (vilket är väldigt irriterande) och det röda gör det inte direkt bättre. Dessutom ser June's text grön ut när man läst det röda ett tag vilket är ännu mer irriterande än det röda... Men boken är så otroligt bra att man till slut bara läser och inte bryr sig om hur någonting ser Tillägg: Jag läste en recension av Prodigy och tydligen är det samma typsnitt som i Champion i den (och namnet i början av kapitlet är likadant, vitt/ljusgrått), fast ljusblått. Glad att det av någon anledning inte var det i den jag läste... Men jag funderar på en sak, om det nu är det i Prodigy, då kanske det är det i den "vanliga" versionen av Legend också, fast svart (och inte i den jag har, vilket i och för sig är på svenska så det vore inte lika konstigt om den var annorlunda)?
Nej men kort sagt, jag älskar trilogin. Jag gillar verkligen alla karaktärerna, framför allt Day och June då, men även typ Anden och Tess. Dessutom känns allt så äkta.
Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️
Jag såg att det finns en annan framsida till Legend, och jag har delade åsikter om den. Den andra är kanske liite snyggare (den här känns så grå), men samtidigt så passar den inte alls ihop med de andra två böckerna då...
Day's kapitel i Prodigy och Champion, ni förstår vad jag menar...
Här ser ni mer hur hans text ser ut, och vilken
stor skillnad det är mellan kursiv och inte kursiv, till skillnad från June's kapitel där det är mycket mer lättläst och ja jättelätt att se...
Förresten upptäckte jag just att det finns en short story, Life Before Legend, som logiskt nog äger rum innan Legend, när Day och June är 12 år. Det är en dag i Day's liv där man får se hur han försöker överleva på gatorna och även hans första kyss, vilken han typ berättar om i Prodigy. Det är självklart även en dag ur June's liv, hennes första dag på Drakeuniversitetet. Alltså jag vill så gärna läsa den, den verkar så braa (trots att den bara är 38 sidor), men jag vet inte om jag är beredd att betala så mycket för den, framför allt som många har sagt att det inte är värt pengarna... Aja, jag har ju läst Legend, Prodigy och Champion och de är så fantastiskt bra så det väger väl upp att jag kanske inte får läsa Life Before Legend (även fast jag inte kan läsa någonting i slutet av Champion utan att börja gråta nu).
~Felicia
Ett leende är allt jag ber om
Publicerat 2014-11-13 13:36:00 i
Allmänt
Ett leende
det är allt jag ber om
en gnista av glädje
i de där havsblå ögonen
jag ber dig inte att se mig
att ens le mot mig
för även om det smärtar mig
att jag kanske alltid
kommer vara osynlig i dina ögon
så gör det mig så lycklig
bara att se dig le
Sisterhood of the World Bloggers Award
Publicerat 2014-11-06 22:37:00 i
Allmänt
Vi blev nominerade av Viggo på Bookfinger (ledsen, av någon outgrundlig anledning fungerar det inte att göra en länk, men länk till hans blogg finns här bredvid under rubriken "Andra fina bloggar"), vilket jag tycker är jättekul, tack! (Och jag håller med om att det inte bara borde vara Sisterhood utan typ Siblinghood som någon annan bloggare skrev, eller Sister-/Brotherhood som Viggo skrev)
Som nominerad ska man:
1. Tacka bloggaren som nominerade dig, och länka till deras blogg.
2. Ha med Sisterhood of the World Bloggers Award-loggan i inlägget.
3. Svara på de 10 frågor som du fått.
4. Nominera 10 andra bloggare och fråga dem 10 frågor.
Frågorna vi fick:
1. Bästa plot-twist/oväntade händelse i någon bok? Spoilervarna gärna! Oj, det var svårt... Jag vet faktiskt inte. Joo förresten, slutet i The Indigo Spell (del tre i Bloodlines) var verkligen oväntat, även fast jag visste om det innan (jag lär mig inte att inte läsa om böcker innan jag läser dem (när jag läste Vampire Academy råkade jag läsa några sak som avslöjade ganska mycket viktigt... Men äh, det var lika förvånande och otroligt bra i vilket fall), eller ja i det här fallet var det faktiskt att jag läste om alla huvudpersoner i en lista som fanns på Wikipedia, dock fick jag tyvärr en mycket större spoiler, men jag längtar sååå tills det händer!!)... Men att det skulle hända just då hade jag verkligen inte räknat med!
2. Den scen i någon bok som lockat fram starkast känslor hos dig? Återigen, spoilervarna! Självklart typ hela The Fault in Our Stars och Before I Die (en annan bok om en tjej med cancer som är jättebra!), jag grät hur mycket som helst när jag läste de två böckerna. Men om det nu ska vara en scen så precis i slutet av Before I Die SPOILER där hon dör... SPOILER SLUT. Sen lockar alla Bloodlines-böckerna fram starka känslor hos mig, jag ääälskar dem! Liksom jag skulle nämna ett tillfälle när jag blev så otroligt frustrerad på Sydney (huvudpersonen), men det var ett ställe där jag blev så otroligt glad att jag bara kunde sitta och le och det var när SPOILER Sydney äntligen accepterade att hon älskade --- (för mycket spoiler om någon skulle råka läsa det) och inte lämnade honom helt, det var så otroligt bra!! (var även därför jag var så frustrerad på henne tidigare, för att hon inte gjorde det (alltså accepterade)...) SPOILER SLUT.
3. Om du själv skulle skriva en bok, vad skulle den handla om/ha för tema? Alltså jag har alltid älskat fantasy, och det är mest det jag läser, så det är ganska självklart att jag skulle skriva fantasy. Sen blir inte det lika normalt på något sätt (nähä) men alltså för att om man skulle skriva en typ ungdomsroman (som jag för övrigt också har börjat läsa lite mer, bl.a. en av mina absoluta favoritböcker, Himlen börjar här av Jandy Nelson) så kan man ju inte låta bli att hämta inspiration från sitt eget liv och jag är rädd för att göra det, att folk som jag känner skulle känna igen sig i en karaktär och tro att det var min bild av dem, vilket det kanske inte alls var... Fantasy är mer avlägset på något sätt. Men ja, jag skulle antagligen skriva fantasy, och kanske en "vanlig" ungdomsbok om jag vågade. Den skulle i så fall antagligen handla mycket om vänskap...
4. Vilken är din absoluta favoritbok, och varför? Som sagt älskar jag Himlen börjar här av Jandy Nelson, både för att det är en så vacker kärlekshistoria men ändå så sorglig, och definitivt för alla dikterna som huvudpersonerna skriver och att de har en så stor roll. Det är en så otroligt bra idé! (Förresten fick jag reda på idag att Jandy Nelson har skrivit en till bok som kom ut i september på engelska och kommer ut nu i november på svenska, jag måååste läsa den!) Men egentligen så kanske det egentligen inte är min favoritbok, utan just nu måste jag säga att det är de tre böckerna i Bloodlines-serien som jag har läst än så länge. För er som inte vet är Bloodlines en spin-off serie till Vampire Academy, som också är en av mina absoluta favoritserier. Varför älskar jag Bloodlines så mycket då? Jag vet inte riktigt, för det första känner jag igen mig rätt mycket i Sydney, och sen visar sig så mycket som man (sen Vampire Academy), och Sydney, tror är på ett visst sätt vara på ett annat, man hade aldrig kunnat föreställa sig att vissa saker skulle hända som visade att allt var så annorlunda mot vad man trott! Sen är det kärlek med också, inte sån där två av huvudpersonerna älskar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar utan mer äkta (ha ha det är synd om de flesta den mesta tiden, eller tja det är alltid synd om någon)... Men ja, helt enkelt, de är såna böcker som man har jättesvårt att lägga ifrån sig och när man väl tvingad göra det kan man inte sluta tänka på dem, liksom jag vet inte hur otroligt många gånger jag har sagt "Boken är så braaa!" till vem som nu råkar vara i närheten just då och vet vilken bok jag pratar om ha ha, men den är ju så braaaaa!
5. Kollar du på några bok-relaterade TV-serier? Vilka? Jag är faktiskt väldigt dålig på att titta på tv-serier, föredrar att läsa ha ha. Men ja, de jag tittar på är inte bokrelaterade... Eller okej, jag tittar på Sherlock Holmes när det är på tv (vilket är Wilmas förtjänst), och den är ju baserad på en bok.
6. Vilken bok ser du fram emot att läsa mest just nu? The Fiery Heart, del fyra i Bloodlines!! Jag har reserverat den på biblioteket, men sist jag kollade var den över en vecka försenad och det var en i kön före mig, såå jag kan få vänta ett tag, sorgligt nog. I och för sig har jag nu tid att läsa andra böcker, och just nu läser jag Prodigy, fortsättningen på Legend. Den är i och för sig verkligen jättebra, men jag längtar tills jag får läsa The Fiery Heart och sen Silver Shadows. Dock kommer inte sista delen, The Ruby Circle, förrän i februari, så den kommer jag få längta till länge...
Okej, så nu skulle jag ju egentligen nominera 10 personer och skriva 10 frågor till dem, men då jag inte vet någon bokbloggare som inte redan blivit nominerad (okej, jag vet inte särskilt många bokbloggare över huvud taget) tänkte jag att det kanske var okej att jag skippade det..?
Nu till någonting helt annat, jag hade tänkt skriva en recension till Vampire Academy och Bloodlines, men jag känner att jag skrev rätt mycket om Bloodlines nu... Så jag väntar nog tills jag läst alla som har kommit ut än, längre än så lär jag inte kunna vänta ha ha. Men jag tänkte i vilket fall skriva en recension när jag läst klart Legend-trilogin, så det kan ni ju se fram emot!
Om några dagar kommer jag posta en dikt igen som vanligt, så vi ses!
~Felicia
The Fault in Our Stars
Publicerat 2014-10-22 21:59:00 i
Allmänt
Titel: The Fault in Our Stars
Författare: John Green
Sidor: 336
Handling: Hazel är sexton år och har haft lungcancer sen hon var tretton. Hon vet att hon kommer att dö, alla mediciner kan bara som mest ge henne några fler år att leva. När hennes mamma inte tvingar henne till kyrkans stödgrupper för unga med cancer är hon mest hemma och läser, ofta hennes favoritbok An Imperial Affliction, som får en ganska stor del av The Fault in Our Stars. Allt ändras dock en dag i stödgruppen, då Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, kommer dit. Han och Hazel blir kära men Hazel vågar inte komma för nära Augustus av rädsla för att såra honom när hon dör (därav "Jag är en granat, för eller senare exploderar jag").
Omdöme: Den är sååå sorglig! Bitvis kunde jag inte läsa för alla tårar, och det är lite jobbigt när boken är så bra att man bara vill läsa och läsa. Det jag gillar är också att det inte är sån självklar kärlek vid första ögonkastet, för även om man kanske skulle kunna säga att det är det, så har de ingen fantastisk kärlekshistoria pga Hazels rädsla att såra honom. Det blir så äkta på något sätt. I juni läste jag en annan bok om en cancer-sjuk tjej, Before I Die, och personligen tycker jag bättre om slutet i den, men jag antar att det är drömslutet och slutet i The Fault in Our Stars är sanningen, hur hemsk den än är... Och jag älskar båda böckerna. Dessutom så måste det väl betyda att en bok är jättebra och man sträckläser den från att man lånat den till när man läst ut den på kvällen, med tyvärrr nödvändiga avbrott som lektioner och mat? Dock inte en av de bästa böcker jag läst, även fast den är jättebra...
Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️
Vid horisonten
Publicerat 2014-10-17 15:27:00 i
Allmänt
Ett ansträngt vingslag
så äntligen syntes ljus vid horisonten
ljus som delade det nyss så oändliga svarta hav
från den lika mörka himlen
ännu ett ansträngt vingslag
men ljusen verkade inte komma närmare
jag hade färdats dag och natt
sett höga vågor förvandlas till stilla vatten
hur havet under mig förändrats
från ljust blått till blodrött till blänkande svart
men aldrig hade jag ens skymtat ljusen
ljusen som betydde vila, mat, vatten som inte var salt
inte förrän nu
nu, när allt var för sent
ljusen var ännu så långt borta och jag var så trött
sorgset kände jag hur vinden tog tag i mig
och jag lät mig falla i dess öppna armar
ner, ner mot himlen jag älskade
mot himlen som var mitt hem
~Felicia
