Innebandy- novell
Likt galna hundar jagar spelarna den röda bollen som vilt far runt i idrottssalen och fångar kraftiga slag. Trots att matchen nyligen startat lyser deras blickar av hunger. Bollen är deras mål, det enda som betyder något. Deras ansikten brinner av beslutsamhet och klubborna vilar stadigt i deras spända händer. Höger, vänster, upp i luften... bollen susar runt i rummet med flocken av spelare efter sig. Signalen hörs... det är mål. Avbytarna stämmer upp i sång och rop. Glada rop och peppande ord ekar mellan väggarna. Återigen är matchen igång. Bollen som flygger runt med väldig fart, spelarna med glöd i blicken. I våra ögon är allt bara en lek, en simpel sport. Men det enda de ser är en kamp mellan rött och vitt. Mellan eld och snö.
Vilda som rovdjur jagar de efter den klarröda bollen som susar fram mellan planens fyra väggar. Den slår i väggen, upp i luften, svänger häger... de kraftfyllda slagen mot plasten och skrapandet av klubbor ekar och i bakgrunden hörs tonerna av fartfylld musik. Bänksittarna ropar, blir utbytta och springer mot bollen med klubban i hand. Motståndarna har mord i blicken. En kamp på liv och död väntar dem. Trots att matchen var oplanerad, vet det vad de ska göra. De har en noga planerad strategi. En plan, en vinnande metod. Springa, skjuta och hoppas. Det har alltid fungerat och kommer alltid att göra det. Mål igen! Ropen från de röda hörs och de dunkar med klubborna i marken för att visa sin glädje. Allt händer så fort. Bollen som slås mellan spelarna, de höga ljubel ropen, fötterna som flyttar sig över planen. Koncentrationen är spänd. Det är nu det gäller. 11-2, står det på tavlan. De röda leder stort, men än är det inte över. De måste kämpa till sista droppen svett. De rör sig allt fortare, slagen blir mer ilskna. Bästarna med flammande ansikten kastar sig över bollen, skickar iväg den med ett kraftig slag. De mindra farliga spelarna tvingas hoppa åt sidan, men finner snabbt sin rätta plats. Snart är det över, klockan har inte många varv kvar. Signalen som tyder på att matchen är slut ekar och spelarna lämnar genast tillbaka sina klubbor. Planen som nyligen varit en plats för strid är nu lämnad ensam. De vilda slagen och höga ropen är redan bortglömda. Allt är tyst.
- Wilma
Kommentarer
Vilma
Hittade nyss hit till eran fina blogg och har tänkt att stanna här ett tag!
Kul att få läsa om innebandy i en dikt, sånt stöter man annars inte på. Jag spelar själv innebandy och ibland känns det som en kamp på liv och död. Och glädjen när man vinner en match, det är det inte mycket som slår!
Fortsätt med era fina dikter, ska se om jag hittar några favoriter!
Svar:
Wilma & Felicia
Trackback
