Signalen bryter tystnaden och som skrämda djur rusar vi in i skogen. Jag springer. Springer tills lungorna skriker efter luft. Springer tills omgivningen blir suddig. Jag springer utan att veta vart jag ska eller vart jag är på väg. Det enda jag vet är att jag måste ta mig så långt bort som möjligt, söka upp resten av medlemmarna med gröna band och lyckas finna fiendernas gömda föremål.
     En enkel lek, inget annan. Men vetskapen om att resten av klassen lurar inne bland snåren och väntar på att slå till, väcker min fantasi. Känslan av att vara bevakad sköljer över mig. Hjärtat hamrar hårt mot revbenen. Jag rusar fram mellan träden. Snavar genom snår. Grenar river i min hud likt klor. En känsla av vildhet, av falsk rädsla och överlevnads instinkter fyller mitt huvud.
     "Spring, bara spring", skriker de och mina ben lyder.
     Det prasslar till i några buskar och jag stannar förvånat upp. En elev med ett rött band virat runt handleden står framför mig. Ser in i mina ögon och rusar mot mig. Utan att tänka springer jag djupare in i skogen. Ljudet av skor som slår mot sten smattrar bakom mig. Hans tunga andetag som blandas med mina. Paniken växer inom mig och hotar att kväva mig. Trots att luften är slut i mina lungor vägrar benen sakta ner. Varje cell i min kropp har ställt in sig på att springa. Men jag måste inse, han är snabbare än jag och jag har inte en chans.
     Som om han hört mina tankar sliter han till sig min handled. På bara några sekunder har han lirkat loss det hårt virade bandet från min handled och rusat vidare. Utan bandet är man ute ur spelet. Utan det gröna bandet kan jag inte göra något annat än att återvända till lagets samlingspunkt.
     Med en lätt suck vänder jag mig om och försöker minnas platsens position. Ett träd vid kanten av skogen... och ett grönt rep som ramar in allt. Det är det enda som skiljer platsen från resten av skogen. Ett ensamt grönt rep mitt i en skog full av miljoner olika nyanser av grönt. Att vi fick den bästa färgen kan man knappast påstå. Men nu är det så och det är bara att börja leta. Tillsvidare är leta det enda jag kan göra och det är hemskt att inte kunna göra något.
     Med beslutsamma steg styr jag rakt in i skogen utan att ha en aning om det är rätt riktning. Ännu en elev från fiendesidan rusar mot mig, men tappar snabbt intresset när hon upptäcker att mitt band redan stulits. Utan att ödsla mer tid på mig springer hon vidare och ökar takten när hon ser något i rött skifta mellan buskarna. Själv fortsätter jag bara gå utan att bry mig mer om dem. Min hjärna har äntligen förstått att jag är helt slut. Jag andas tungt och försöker behålla den stadiga takten. Även om jag inte behöver rusa ifrån andra elever så behöver jag inte gå och släpa fötterna efter mig. Vi har trots allt inte hela dagen på oss.
      När jag gått i några minuter börjar jag undra om jag ens är på väg åt rätt hål. Tänk om alla andra med gröna band väntar i motsatt riktning. Som på given signal hör jag en välbekant röst bakom mig.
      "Har du redan förlorat ditt band? Jaha, följ efter mig."
      Utan att vänta på ett svar vänder hon sig om och vinkar till mig att följa efter. Vi springer fram mellan träden, försöker undvika de taggiga snåren och elever från de andra grupperna. Med lätta, men snabba steg tar hon sig fram mellan stenarna och rötterna som täcker marken. Jag själv halvt springer och halvt snubblar fram efter henne och kämpar för att hålla mig på fötterna. Lyckligtvis visade det sig att mina beräkningar om samlingsplatsens position inte var helt fel. Bara efter hundra meter kan jag se det gröna repet och medlemmarna som bär gröna band runt handleden.
      Jag fattar snabbt tag i ett av banden som hänger på en död gren och virar det stadigt runt handleden. Äntligen är jag med i matchen igen och den här gånger tänker jag inte låta mig stoppas så lätt.
      Jag stannar upp en stund för att andas, men när två av medlemmarna ger sig iväg följer jag efter. Nu är jag en del av spelet igen. Jag är en pjäs som äntligen får göra sitt drag.
      Vår lila grupp splittras och vi ger oss av mot varsitt håll. Jag mins att de röda laget höll till nära skogskanten, precis som vi, så jag rusar in bland snåren. Taggar klöser mina nakna armar, men smärtan känns knappt. Det enda jag kan tänka på är att finna några föremål och lyckas knycka åt mig några band. Jag vill bidra med min del i gruppen och inte bara ströva runt i skogen som ett vilset barn.
      Marken är för ojämn för att springa på så jag saktar ner farten till snabb gång. Lungorna värker efter den långa löpturen och hjärtat planerar att bryta sig ut genom bröstkorgens beskyddande väggar. Om jag stannar nu kommer jag sjunka ihop på marken och inte klara av att resa mig upp igen. Så jag fortsätter gå med bestämda steg längs skogskanten.
     Jag kan höra svaga röster, men jag kan inte se personerna de tillhör. Det enda jag kan se är gröna löv, gröna buskar, gröna snår... Och ett rött band. All min uppmärksamhet riktas mot en strimma av rött som skymtar inne bland träden. Jag drar ett djupt andetag och börjar återigen springa. Springa, trots att lungorna flämtar efter luft. Springer, trots att benen vill vika sig. Bara springa, trots att hela mitt väsen skriker motsatsen. Det enda som betyder något är att hinna till de rödas samlingspunkt, hämta några band och återvända med några föremål innan signalen hörs. Trots att det här bara är en i mängden av alla lektioner som pryder vårt schema, pumpas en annan känsla genom min kropp. Allt känns liksom allvarligare. Som om ett enda liten band kan avgöra allt. Jag måste få tag på ett och jag måste göra det nu.
      Återigen springer jag. Jag rusar fram mellan träden. Kastar mig genom taggiga snår. Snubblar fram mellan rötter och spetsiga stenar. Blodet pumpar genom ådrorna. Jag kan känna hur mitt ansikte blir flammigt av ansträngning.
      Det röda repet kommer närmare. Det inramade området som kantas av rött ligger framför mina fötter. Men var är alla? Signalen hörs. Den bekanta visslingen som signalerar att leken är slut.
      Med en besviken suck vänder jag mig om och börjar lunka in i skogen. Mina flämtande andetag och skorna som slår mot den ojämna marken är det enda som bryter tystnaden. Jämna steg som slår i kapp med mina hjärtslag. Återigen kastar jag mig genom snåren utan att bry mig om taggarna som borrar sig in i mina armar. De små rivsåren är inget i jämförelse med resten av kroppen. Benen värker, axlarna värker, lungorna värker... Jag slår bort kvistarna från ansiktet och försöker trassla mig fri från snåren som kämpar för att hålla mig kvar. Med en kraftansträngning bryter jag mig fri och fortsätter springa. Andningen går över till tunga flämtningar. Hjärtat slår som hos en kanin och lungorna skriker desperat efter syre. Jag springer längs skogskanten, sicksackar fram mellan träden. Blicken vilar stadigt på några stenar längre fram. Platsen där allt startade.
      Inte långt kvar nu, max hundra meter. Jag skyndar på steget ytligare och tar mig fram med långa kliv. Rötter trevar efter mina fötter, håll lurar bland mossan som klär marken. Värre skog att springa i kan jag knappt föreställa mig. Men snart är allt över. Snart slipper jag den ojämna marken, taggarna och de hårda hjärtslagen som hamrar sönder mitt inre. Bara några få meter och sen...
      Stenarna tornar upp sig som miniatyr berg framför mig. Jag faller lättat ner på marken och andas tung. Försöker sluka så mycket syre som möjligt i varje andetag.
Men jag stannar upp mitt i ett andetag när jag inser mina klapprande hjärtslag är det enda som bryter tystnaden.
      "Hallå?"
      Jag kan inte vara på fel ställe. Det finns bara en plats som denna i skogen, det är jag helt säker på. Men varför är jag den enda? Är jag lämnad ensam kvar?
      Paniken stiger i bröstet. Hjärtat fortsätter att bryta sig ut ur bröstkorgen. Jag joggar bort till buskarna. Slår bort grenarna. Tomt...

       Jag går med snabba steg mot snåren, vandrar fram mellan träden. Tomt...

      Jag är helt ensam. Mina tunga andetag blandat med hjärtslagen från mitt panikslagna hjärta är det enda som hörs. Jag skulle göra vad som helst för att höra det svaga kvittret från fåglar, men allt är tyst. En katt, björn, vad som helst är bättre än total tystnad.
      Jag är helt ensam. Bristen på syre får min hjärna att skapa illusioner framför mina ögon. Skogen kryper närmare. De enorma trädkronorna lutar dig över mig. Jag kippar efter luft. Lutar mig mot en trädstam och glider ner på marken bland mossa och döda kvistar.
      Jag är helt ensam i en skog som planerar att kväva mig...

-Wilma