Det finns en chans för mig. Det finns en chans för vår vänskap. Jag vet det. Det måste vara så.

"Jag kan inte vara med dig efter skolan idag."
Jag sjönk ihop. Din röst brände i mig, precis som gången innan, och gången innan det, när du sa precis samma sak.
"Varför inte?"
Jag visste svaret, visste exakt hur din röst skulle låta när du sa det. Och där kom det:
"Du vet ju att jag måste gör läxor på torsdagar."
Smått irriterad, som alltid. Du försökte gömma det, försökte låta neutral, men jag hörde irritationen som började komma smygande. Du kände mig inte längre men jag kunde fortfarande höra allt det du försökte dölja för mig. Jag hörde det i din röst, såg det i dina ögon. Och jag hörde hur du för varje gång lyckades dölja din irritation lite sämre, lite mindre, för varje gång samma konversation utspelade sig. Samma konversation, exakt samma ord, varje vecka, liknande den vi hade alla andra dagar i veckan. Men jag hängde på, hoppades att du skulle ändra dina repliker, inse...
"Vi har väl bara matten? Jag kan hjälpa dig med den."
"Ja... nej men... men jag måste göra läxorna, vi kanske kan vara imorgon istället?"
Men eller hur. Hur kunde jag någonsin gå på det? Men som den duktiga vän jag var nickade jag bara.
"Visst."
Och så log du lättat och gick. Men jag visste att jag snart skulle få se dig igen. På precis samma ställe, med precis samma person som så många veckor nu. Du visste inte att jag såg dig, men hade du bara fortfarande brytt dig om mig...

Du log mot mig. Sådär innerligt som det var så länge sen du gjorde mot mig. Jag log tillbaka och du vinkade. Sprang fram till mig och började berätta om någon du träffat. Frågade om vad jag tyckte, väntade faktiskt på svar. Det var så oväntat att jag nästan rycktes bort, men i nästa nu försvann känslan och jag skrattade åt det du sa. Svarade "ja" och skrattade, och du skrattade med mig, med mig, höll med och fortsatte berätta. Vi satte oss på en bänk i solen, det fanns inga moln på himlen, havet låg långt och ljust framför oss, det var så varmt, så skönt. Luften var fylld av skratt, och livet var så underbart så underbart. Så lätt, så vackert. Så annorlunda.

När du gick in genom dörren trodde jag nästan att du skulle le och vinka åt mig. Trodde det faktiskt för en sekund, allt kändes precis som då. Och alla runt oss var ju likadana som då, levde samma liv, hade samma vänner, samma tankar... Alla utom du. Och jag, även om jag försökte förneka det. Men sekunden var över och du tittade inte ens upp, verkade som om du inte såg mig. För några veckor sen skulle jag ha trott att det var så, ropat "hej" och lett mot dig, men nu visste jag bättre. I själva verket ignorerade du mig, låtsades att jag inte fanns och önskade att jag skulle gå upp i rök. Synd för dig att jag inte gjorde det.
Men den där sekunden av hopp hade förändrat någonting, jag orkade inte bara spela efter dina regler längre. Jag tog ett djupt andetag och reste mig upp, sökte med blicken efter dina blonda lockar, hittade sig skrattandes vid ditt skåp. Du var inte ensam, såklart du inte var, men jag trängde mig fram. Det gjorde mig inte ett dugg att alla de skulle höra det här.
"Ska du göra något efter skolan idag?"
Några av dina beundrare tittade förvånat på mig och du suckade.
"Du vet ju att jag måste städa mitt rum på fredagar."
Fler förvånade blickar, nu på dig. De hade nog inte trott att du, som var så nära perfekt någon kunde vara för dem, faktiskt kunde ljuga. Tro mig, jag vet att du kan, du är faktiskt ganska bra på det. Men, det förstås, med all träning är det väl inte så konstigt.
"Ja, förlåt, jag tänkte inte på det, jag är ju inte någon. För det är ju bara någon som kan göra dina läxor, städa ditt rum och vad du nu kan tänkas komma på att du måste göra."
Du stirrade på mig. Bra. Alla dina beundrare stirrade också på mig. Ännu bättre. Några fnissade nervöst men när du inte stämde in tystnade de snabbt. Ingen av er verkade veta vad ni skulle säga, jag överrumplade er där du trodde du var säker. Jag hade visat att jag inte alls var så svag som du trodde, jag var modigare än dig som vågade möta sanningen, bevisa den. Långsamt vände jag mig om och gick från er, alla dina beundrare flyttade snabbt på sig när jag kom, bildade en gång som snabbt slöt sig bakom mig. Men trots att jag inte längre såg dig kände jag din blick i ryggen, så jag vände mig om en sista gång.
"Nej förlåt, ni gör ju aldrig något sådant av det du "måste" göra. Aldrig på riktigt."
Du stirrade på mig, de stirrade på mig. Jag hade fått säga allt jag ville. Dessutom skulle det ge dina beundrare något att fundera över. Så nu gick jag bort från dig för sista gången, utan att titta tillbaka. Men jag kände din förvirrade blick. För sent, jag skulle aldrig komma tillbaka till dig. Jag visste inte vad jag skulle göra nu, men visste en sak. Nu var jag äntligen fri.

~ Felicia