Jag blickar ut över havet med elever som alla står här av samma anledning. Väntan. De väntar alla på de röda bussarna som ska föra oss hem.
          Men det är inte deras anledning att vara här som fångar mitt intresse. Vi har trots allt inte samlats här för att beskåda duggregnet som piskar asfalten. Nej, det är hur de står. Hur de pratar och agerar i denna miljö som fångar mitt intresse.
          De står tydligt uppdelade i grupper om tre ända upp till tio personer och bara hänger. Vi har pluggisarna närmast skolbyggnaden. Ryggsäckarna hänger prydligt på deras ryggar och de färgade ämnesmapparna villar stadigt i deras famnar. De rättar nervöst till glasögonen som hamnat snett. Jag vet inte vad de pratar om, avståndet är för stort. Men någonting säger mig att det gäller läxan vi fått över helgen.
          Lutade mot husväggen har vi musikerna eller idolslavarna som beskriver dem bättre. De står med lurarna hängandes runt halsen eller i örat samtidigt som de diskuterar om olika artister och deras nysläppta låtar. Några enstaka gitarrfodral hänger slappt över deras axlar. De verkar alla så lugna och avslappnade när de står där och lyssnar på sin musik. Musiken de inte skulle klara dig utan.
          Jag kan passa på att nämna tekniknördarna borta vid containern. De slitna T-shirtarna med biliga tryck mot de blåa jeansen. Det står alla med den senaste tekniken som ipads eller liknande och dansar med fingrarna över skärmen till en tonlös vals. Jag kan inte låta bli att le åt tanken. Om någon som jag skulle komma fram till dom skulle de skratta åt min okunnighet. Även om jag knappast är dålig på teknik. Behöver jag ens nämna att de nästan alltid lyckas kamma hem högsta betyg i alla ämnen?
          Och så har vi de andra.De som söker sig till en grupp, men som ändå står med ansiktet upplyst av en liten skärm. Vissa försöker föra en hyfsad konversion med några lösryckta ord, medan andra bara suckar åt varandra.
Självklart finns det de utan grupp. De som inte tillhör något, men som ända inte är rädd för att visa sig bland resten. Jag är en av dem. En vanlig elev bland hundra andra som väntar på bussen klockan tre på eftermiddagen som alla andra dagar. En elev som kastar av sig väskan när man kommit hem och hittar sin vanliga plats i soffan bland kuddarna. Bara en enkel människa som helst skulle lägga läxorna åt sidan och göra något mer intressant.
Men just nu står jag här på skolans parkering ute i kylan med min tunga väska hängandes över min ömma axel. Än så långe känns tanken på varma filtar och roliga teveserier väldigt avlägsen, men jag kan se de röda bussarna runda hörnet borta vid husen.
          Jag ser på när grupperna skingras och bildar led i tron om att bussarna ska stanna på just deras plats. Men jag går med lugna steg och ställer mig längst bak. Med en suck ser jag på när ledet svajar till av stökiga elev som alla knuffas för att få första platsen. Trots att bussen rymmer dubbelt så många, slås de som om det var blodigt alvar. En kamp på liv och död.
          Varför skulle jag blanda mig i och trängas på samma sätt när det inte finns något värt att kämpa för. Det är bara en skolbuss. Inget mer än ett fordon som ska ta mig hem till den sköna miljön jag längtat efter hela dagen

-Wilma