Mörkret sänker sig
men jag är den enda som ser det
den enda som hör ljudet
av den ständigt tilltagande vinden
känner lukten av rök
från en eld som ännu inte brunnit
varför?
jag ensam kan inte rädda alla
mota bort mörkret
stilla vinden
släcka bränder innan de ens startat
jag är bara en människa
eller hur?
ändå har jag inget val
jag måste rädda de jag älskar
finns det en chans att jag kan rädda de från mörkret
jag måste ta den
jag kanske bara är en människa
än sen?
i mitt hjärta brinner kärlek,
hopp och beslutsamhet
jag kanske bara är en människa
men jag är den enda som kan se mörkret komma
de jag älskar måste skyddas till varje pris
och jag
jag är deras enda hopp
så jag reser mig och konfronterar mörkret
för jag vet att det är min tur
alla måste slåss mot ett mörker någon gång
alla måste vi till slut resa oss upp
med kärlek, hopp och beslutsamhet som vapen
mörkret kan aldrig försvinna helt
men vi håller det på avstånd
skyddar oss själva och andra mot det
för mörkret slukar allt
förändrar alla i sin väg
och även när mörkret tvingats bort igen
lämnas ingen oberörd
därför reser jag mig och konfronterar mörkret
för att jag måste
- och för att jag vill

 

 

~Felicia

Stjärnor
så vackra, så klara
så långt borta
men ändå så nära
ingenting kan få dem att slockna
att blekna bort från sin plats på himlen
men ändå
stjärnor faller
stjärnor slocknar
och ändå tycker du att det är omöjligt
att du skulle kunna släcka mitt ljus
få mig att falla
men jag har aldrig lyst så klart
jag har aldrig haft en självklar plats på himlen
och om en stjärna nu kan falla
varför inte jag?

 

~Felicia

När alla stjärnor slocknat
och mörkret döljer allt
höljer oss i rädsla
vi stannar upp och står helt stilla
rädda för vad som finns runt oss
i mörkret
i natten utav rädsla
men så står någon där
stannar vid din sida
sträcker fram sin hand
och visar dig ljuset igen

 

~Felicia

Jag trodde aldrig att det skulle förändras
jag var den enda som verkligen visste hur du var
såg under ytan
kunde se känslorna du försökte dölja
jag var så säker på vår vänskap
antar att jag tog dig lika för givet som du tog mig
men när du övergav ditt hjärta för att leva efter ditt ytliga jag
då visste jag inte längre vem du var
du blev den person du aldrig gillat förut
och jag, jag var den enda som såg det
men jag hade aldrig kunnat se att du skulle lämna mig
inte innan du vänt dig bort från mig
och det redan var för sent
långsamt tog du steg efter steg bort
tills du helt var borta ur mitt liv
och jag stod bara och såg på
så många ord i mitt huvud
men läpparna hopknipna och blicken i golvet
och du bevisade det jag redan vetat
att du inte hade en aning om vad jag döljde
jag önskar ändå att du hade sett det
inte bara trott att allt var bra med mig
för det var inte
så många tårar så många ledsna tankar
och allt var ditt fel

När jag ser på dig utan att du noterar
när jag hör hur dåligt du mår
du tror bara att det är du som kan ha det dåligt
att du inte får ha några vänner
jag ser att du inte inser att det är du som lämnat dina vänner
och att du är anledningen till dina forna vänners tårar
du ska veta att skillnaden mellan oss
är att under mitt ljus döljs det mörker
medan du skriker ut ditt mörker till världen
jag vet att du är sån
att du alltid har varit det
men det förändrar inte det
att du svek mig

 

 

~Felicia