Vid horisonten
Ett ansträngt vingslag
så äntligen syntes ljus vid horisonten
ljus som delade det nyss så oändliga svarta hav
från den lika mörka himlen
ännu ett ansträngt vingslag
men ljusen verkade inte komma närmare
jag hade färdats dag och natt
sett höga vågor förvandlas till stilla vatten
hur havet under mig förändrats
från ljust blått till blodrött till blänkande svart
men aldrig hade jag ens skymtat ljusen
ljusen som betydde vila, mat, vatten som inte var salt
inte förrän nu
nu, när allt var för sent
ljusen var ännu så långt borta och jag var så trött
sorgset kände jag hur vinden tog tag i mig
och jag lät mig falla i dess öppna armar
ner, ner mot himlen jag älskade
mot himlen som var mitt hem
så äntligen syntes ljus vid horisonten
ljus som delade det nyss så oändliga svarta hav
från den lika mörka himlen
ännu ett ansträngt vingslag
men ljusen verkade inte komma närmare
jag hade färdats dag och natt
sett höga vågor förvandlas till stilla vatten
hur havet under mig förändrats
från ljust blått till blodrött till blänkande svart
men aldrig hade jag ens skymtat ljusen
ljusen som betydde vila, mat, vatten som inte var salt
inte förrän nu
nu, när allt var för sent
ljusen var ännu så långt borta och jag var så trött
sorgset kände jag hur vinden tog tag i mig
och jag lät mig falla i dess öppna armar
ner, ner mot himlen jag älskade
mot himlen som var mitt hem
~Felicia
Kommentarer
Trackback
