Bara du för evigt

Jag kunde inte se de andras blickar
Kunde inte höra deras rop
Allt jag såg var du
Som böjde dig över mig
Viskade mitt namn
Du såg rädd ut
Men jag förstod inte varför
Det var ju så underbart här
Jag försökte le
Säga att allt var bra
Men kunde inte röra mig
Du böjde dig ner
Skakade mig
Men jag kände inte dina armar runt min kropp
Kände inte din varma hud mot min
Kunde bara se på
När du snabbt gick från rädsla till panik
Jag ville lugna dig
Men jag kunde inte
Förstod inte vad som hände
Allt var tyst förutom din gråt
En duns när du föll ner på knä bredvid mig
Vad hade du här att vara rädd för?
Jag förstod inte
Ville fråga men kunde inte
Ville så gärna få sig dig le igen
Men dimman smög närmare
Omringade oss
Försökte dra dig bort från mig
Dina ögon var så blanka
Din kropp så svag av sorgen
Jag tog alla mina sista krafter
Drog mig upp i ditt knä
Hur du böjde dig ner för att kyssa mig
Var det sista jag såg av dig
Innan dimman omslöt mig
Vaggade mig till sömns
Min eviga sömn
Där allt jag någonsin skulle minnas
Var dina vackra ögon
Och dina läppar på väg
Till en kyss som skulle vara för evigt
 
~Felicia


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

poetrydream.blogg.se

En blogg fylld av poesi, böcker och noveller.

RSS 2.0