Vi ska vandra sida vid sida
trotsa faror tillsammans
Andas genom samma andetag
våra hjärtan slår i kapp

Jag vet inte var du slutar och jag börjar
vi är liksom en person
Känslorna vi känner är lika
blodet blandas i våra ådrar

Ingen i världen kan hindra oss
sära på oss
Varken nordens kraftiga kyla
eller stormarna i väst
Den brännande solen i öknen
inte ens de djupa haven

Om den andra går
måste den andra följa efter
Vi är förenade i evighet
och bandet mellan oss går inte att bryta

 

- Wilma

Spända ryggar
tystnande samal
tystnande skratt
är allt jag får
när jag håller på att dö av sorg
drunkna i återhållna tårar
brännas upp av ilskan i alla mardrömmarna
de som kommer varje natt
skyller allt på mig
hur ska man kunna överleva
när det käraste man har
har försvunnit för gott
det enda man har kvar
är hårda ord
"Nu får du skärpa dig!"
spända frånstötande kompisar
alla deras ord till mig
försvann i samma ögonblick
som du försvann bort från mig
jag minns kärleken i din blick
ivern för det vi gjorde
dina mjuka uppmuntrande ord
som fick vem som helst
att känna sig duktig, behövd
att göra sitt allra bästa
dra fler än ett strå till stacken
som du byggde så vacker
när du fanns här hos oss
var det ingen som brydde sig
du var den som höll ihop stacken
än sen?
när du inte kunde hjälpa till
hålla uppe den stora stacken
var du ingenting, osynlig
insåg de inte
hur mycket du gjorde för dem?
den dagen du försvann
blev många klokare
jag väcktes ur min självupptagna bubbla
såg livet så som du alltid sett det
men dök under ytan
drunknade i sorg
fastnade i djupa tankar
släppte allt på ytan
orkade inte mer
utan mina enda kompisar
skulle jag blivit fast där nere
i mörkret långt från ytan
för evigt
de höll mig kvar
drog upp mig när tiden var inne
det har gått ett år sen du försvann
och jag saknar dig så mycket
vi ser dig fladdra förbi
dina vingar är blå, som våra ögon
du är här i fjärilsskepnad
vakar över oss
du var alltid vår ängel
så vacker och så snäll
och för bra för att få vara sann
i spegeln ser jag dig återigen le mot mig
du är så vacker när du ler
men sorgen syns i dina blå ögon
vad har du att vara sorgsen för syster?
du har det väl bra nu?
det fanns en tid
när jag önskade jag var hos dig
men nu har jag förstått
jag behövs här nere på jorden
för några få människors skull
någonstans på denna hemska jord
måste det väl finnas något vackert
något värt att kämpa för?
jag ska hitta det
och ta med det till dig kära syster
när tiden är inne för mig
då ska åter bli två delar av en spegel
åter få koppla samman våra medvetanden
dina rörelser vet jag
utan att tänka blir jag din levande spegel
dina lögner känner jag
kan fylla i trovärdigt
i en historia jag aldrig förr hört
vi är de två bitarna i ett pussel
så oika men ändå identiska
inte ens döden kan skilja oss åt
du finns överallt där jag är
i alla speglar ser jag dig
jag hör ditt namn när jag kommer in i rum
men så minns alla i tystnaden
jag ser dig varje natt i drömmen
önskar att aldrig vakna
men på dagen en vacker blå fjäril
du kommer aldrig försvinna
du finns överallt i mig, runt mig
jag saknar dig så fruktansvärt
men jag kommer inte ge upp
för din skulle ska jag kämpa
saknar dig så
Allrakäraste tvillingsyster

 

~Felicia

En blick från dina sorgsna ögon
är allt jag behöver
för att förstå
förstå det oundvikliga
jag kom för sent
du är borta för alltid
jag kunde inte rädda dig
jag kom för sent..
jag kom för sent..
men så plötsligt
allt förändras
känslan av enbart förvirring
minnen susar i mina öron
solens strålar gör allt mörkt och kallt
hur kan ett ögonblick
ett ynka litet ögonblick
förändra allting?
en hastig skymt av hopp
och även den mörkaste underjodiska grotta
lyses upp av ett starkt ljus
ett ljus utan utgångspunkt
ett ljus utan synlig orsak
bara ett ljus så välkommet
att alla utan att tveka
slänger sina liv in i ljuset
utan att fundera över några konsekvenser
jag vänder mig om och ler
sorgen finns åter i dina ögon
men jag hoppas
och hoppet är starkare än allt
kanske finns det ändå ett ljus i mörkret
kanske, kanske var allt ändå inte för sent
kanske får jag ändå träffa dig igen
och det betyder allt för mig
snälla säg inte att hoppet är falskt
snälla snälla låt mig tro
bara en liten stund till

 

~Felicia

 Jag ser allt så tydligt
den sprakande himlen och ditt leende
När jag är med dig stannar tiden
det är bara du och jag, allt annat slutar existera
Jag kan minnas våra lätta steg
vi dansade fram på blomsterängen
En vinglig liten dans
barfota i den daggfyllda gräset Underbara minnen jag aldrig vill glömma
men just nu vill jag leva i nuet
Du kramar om mig
beskyddar mig mot vindens kyla
Tillsammans ser vi upp mot himlen
ser hur solen sakta sjunger bakom trädtopparna
Och åter börjar vi dansa
i den mjuka kvälls ljuset

 

- Wilma

 

 

Månen lyser högt på himlen
omringad av tusentals stjärnor
Jag räknar dem alla
läser dem som en karta
Jag vet inte hur länge jag stått här
men jag bryr mig inte
"När den tionde stjärnan fallit, då kommer jag"
dina ord ekar inom mitt hjärta
Orden du viskat till mig
innan du lämnade mig i mörkret

Den tionde stjärnan har fallit
men du har inte kommit
Jag vet inte var du är
inte ens om du lever
Men jag hoppas att du gör det
om inte, att du vakar över mig

 

- Wilma

Ett sorgset leende
en tom blick
är allt jag minns av dig

Inget av alla sommarlovsdagar
när vi sprang runt på stranden
inget av alla smittande skratt

Var tog allt vägen?
alla underbara minnen av dig
vår tid tillsammans bara försvann

Jag önskar mig tillbaka dit
letar varje natt efter stjärnfall
så att jag kan få önska dig tillbaka

Tio år, tusen stjärnfall
men inte en glimt av hopp
inte ett tecken på att stjärnorna hört

Alla minnen jag så starkt behöver
alla tecken på att du inte har glömt mig
men också vem du var

Jag behöver dem
men stjärnorna verkar inte höra
och jag börjar undra
om jag inte heller finns klart i dina minnen

Ett sorgset leende och en tom blick
är det enda jag har kvar
av min bästa vän

Inte ett tecken på att vår vänskap existerat
men jag vill så gärna tro
att du äntligen har blivit lycklig

Lycklig var du nu är
ovetande om hur jag söker efter dig
för jag unnar ingen annan detta hopplösa sökande

Kan du vara lycklig är det allt för mig
för jag kommer aldrig glömma
men heller aldrig hitta

Jag kommer leva mitt liv
famlande i blindo
så även fast jag aldrig kan bli lycklig
önskar jag dig all den lycka och kärlek
som också borde ha blivit min

Bli lycklig min vän
så kanske jag slutligen
också kan sluta mitt liv i frid

 

 

~Felicia

Marken spricker under oss
sanden rinner ur vårat timglas
"Jag älskar dig" viskar jag
men du skakar bara på huvudet
"Det finns inga ord som kan förklara vad jag känner för dig"
dina händer grepar om mina
Dina läppar mot mina i en kyss
tiden stannar upp runt omkring oss
Vita vingar vecklas ut från din rygg
mjuka vingar som omfamnar oss
"Jag tänker inte släppa dig"
hans lena röst kittlar mitt öra
"Ingen kan få mig att släppa taget"
de blåa ögonen ser in i mig

Marken brister, ett mörker öppnar sig
men vi faller inte
Du håller om mig
mitt huvud vilar mot ditt bröst
Vingarna bär oss till himlen
till ljuset, långt bort från mörkret
"Jag är ledsen"
viskar han och försvinner
Den änglalika gestalten tynar bort
allt som är kvar är en röd ros och ett pulserande hjärta

 

- Wilma

Jag kan höra dina steg
så lätta mot trägolvet
Jag känner din doft
blandnig av rosor och violer
Med slutna ögon sträcker jag ut handen
i hopp om att du ska ta den i din
Men jag känner ingen hand
ingen värme från ditt hjärta

Var är du
jag vet att du är där ute
Allt känns så främmande
jag är fast i mitt egna hem
Snälla, kom och rädda mig
innan dåtida minnen slukar mig

Då ser jag dig
du står där i dörr öppningen
med ett leende på dina läppar
Din hy lyser vit i månens svaga ljus
röda flammor gnistrar i dina ögon
Vad är detta
vad är det som händer

Tystnaden bryts av sprakande flammor
vilda odjur av eld som klättrar på väggarna
Kylan ersätts av otrolig värme
och rummet står i brand
Men ändå står du där
och bara ler

Rädslans kalla hand kramar om mitt hjärta
mina ådrar fryser till is
Dina ögon är svart
blanka, utan liv
Du bara står där
och ser på medan jag brinner
Det sista jag ser är din bleka gestalt
som sakta tynar bort

 

- Wilma

Jag har länge vandrat utan riktning
bara gått på känslan
Låtit solen lysa upp marken jag går på
läst stjärnorna som en karta

Jag vet inte vad jag söker
inte än
Men jag vet att jag snart är där
det kan inte vara långt kvar

Nu står jag här
bara fötter mot kall sten
Klippan känns inte säker
stupet mer lockande
Jag låter kroppen falla
men själen stannar kvar

Det är så märkligt
att se sig själv störta mot ett evigt mörker
Jag känner ingen smärta
inte heller smärta
Allt är bara tomt
tyst och neutralt

Mina vingar vecklas ut
för min själ uppåt
Jag bryter genom molnen
möts upp av ett otroligt ljus
Allt som känts så fel
känns plötsligt helt rätt
Jag har lämnat livet på jorden
men jag är inte död
Jag har bara bytt skepnad
ändrat mitt öde

 

- Wilma

Varför är tystnade så skrämande
så obehaglig och läskig

Snälla, låt inte rösten tystna
jag vill inte glömma din röst
Låt mig för evigt
höra din ljuva stämma 

Jag förstår inte
varför klarar jag inte av det

Snälla, låt mig inte fylla i alla tysta mellanrum
låt mig inte stå här utan ord
Du kan tala för mig
min röst behövs inte

Gå inte, du kan inte lämna mig
tystnaden ger mig mardrömmar 

Snälla, vänd mig inte ryggen
jag kan inte rå för det
Du måste fortsätta
dina andetag får inte dö ut
Jag måste få höra dig
jag överlever inte tomheten du skulle lämna efter dig

 

- Wilma

Vi lever bland lögner
visa större än andra
Men varför
varför är lögner enklare än sanning
Är vi rädda?
vågar vi inte berätta hur det är?

Världen byggs på lögner
rykten och falska ord
Det är lättare att ljuga
säga att man mår bra
Än att dra hela historian
för vem skulle lyssna?

Vi lever i bubblor
slutna för omvärlden
Om vi har det bra
ja, då har alla det bra
Eller, nej
det är bara det vi tror
Vi tror att alla har det bra
därför vågar vi inte berätta hur vi egentligen mår

Men skippa lögnerna
spräck bubblan med en nål
Sanningen är den enda vägen
vägen som leder dig framåt
Det är sanningen som känns bäst
så varför undvika den?

 

- Wilma

Låt vinden föra mig framåt
låt den välja min väg
Målet är inte det viktigaste
det är resan jag vill minas

Jag färdas över havet
sida vid sida av poseidon
Storm och höga vågor
skrämmer mig ej längre
Så kom igen vinden
för mig till mitt öde

Bland djupa skogar vandrar jag
strövar i amazonas djungel
Vilddjuren kan inte skada mig
det kan känna mitt kall
Jag ser solen slockna
månen vandra över himlen
vinter bli vår
varma färger bli vitt

Vinden har all makt
det är den som bestämmer min väg
Jag vet inte hur långt jag måste resa
inte var nästa stop kommer bli
Men jag låter den ta mig dit
låter allt hopp vila i dess famn

Så kom igen vinden
för mig till evighetens slut

 

- Wilma

En pelare av rök
sträcker sig upp och når molnen
Ett naturfenomen
så vacker, något helt unikt
Ingen förstod
molnen förde med sig mörker

Stenar började falla
krossade hus, splittrade familjer
Gatorna fylldes av människor
vissa vid liv, andra som mist sina
Ännu hade det värsta inte hänt
men det var försent

Pelaren rasade
rök attackerade staden
På bara en minut var allt slut
människorna brändes innan de han förstå 
Ön som förr sprakat av liv
skuggades av mörker

 

- Wilma

Era granskande blickar
alla ondsinta ord
de hånfulla skratten
är det allt jag är värd?

Jag hör era skratt nerifrån
erat glada retande
men skulle jag gå ner
skulle endast en hotfull tystnad
finnas där för att möta mig

Det har alltid varit så
ni mot mig och jag mot ingen
erat hat har alltid förföljt mig

Jag vill så gärna få se ett slut
men jag har ingen på min sida
ingen trots att jag aldrig gjort något ont
kanske någon kommer inse det en dag
och då kanske allt detta
äntligen kan få ett slut

 

~Felicia

Mörkret runt omkring dig
döljer min sikt
gömmer mig från omvärlden
ingen minns mig längre
du tog mig
krossade min själ
förintade min kropp
och allt jag någonsin gjort
ingen minns mig
allt jag gjort är borta
finns inte mer
varken själva sakerna
eller märkena i folks minnen
på något sätt
lyckades du på bara en sekund
utplåna mig från jordens yta
jag finns fortfarande
men jag är din slav
fängslad i ditt eviga mörker

 

 

~Felicia

Tonerna flyger
skuttar runt i rummet
den vackraste melodi
jag någonsin hört
som magi
nej bättre ändå
som något från ett främmande land
från himmlen
från Olympen
tusentals sköra toner
så underbart vackra
men ett annat ljud
och de dör
krossas i tusen
och åter tusen bitar
ingen kan någonsin
pussla ihop tonerna
till dess vackra melodi igen
måste du lyssna
lyssna försiktigt
du vill inte bli tonernas förgörare
den som förintar all vacker musik
ett andetag i rummet
och hoppet är ute
tonerna  dör
men ska man inte få lyssna på musiken?
ska vi bara stänga inne den
låsa in den
så att ingen kan skada
men inte heller lyssna
till alla dessa ljuva toner?
eller njuta av den
så länge som det går?
lyssna, njut
men var försiktig
inget kan ersätta dessa underbara toner
men lyssna du
lova bara att vara försiktig
jag tror dig
bevisar du motsatsen
kommer världen att mista sin glans

~Felicia

Jag gav upp allt
för dig
jag kommer ihåg kvällen
när vi först träffades
jag blev kär
trodde att du också blev det
men du minns mig inte ens
en blick
och du frågar
Vem är du?
men jag kan inte svara
de rätta orden finns inte
hur ska jag förklara
att jag gav upp allt för dig
bara efter några minuter
vi pratade inte ens länge
men det räckte
jag trodde du skulle minnas mig
ge mig en liten plats
i ditt underbara liv
men du minns mig inte ens
du har tusentals andra tjejer
kan få vem du vill
men jag trodde...
trodde verkligen
allt var så äkta då
men du minns inte ens mina ögon
som du sa var så vackra då
jag var aldrig
någon alls för dig
inte ens en av tusen
en av miljarder
den man aldrig ser
den man kan gå förbi varje dag
men aldrig riktigt lägga märke till
jag försökte
men du såg mig aldrig
jag önskar jag kunde säga
att jag önskade att jag aldrig träffat dig
men det kan jag inte
kan inte
varför ger man upp allt för någon
efter att man känt den
i bara några minuter?
jo man älskar personen
kärlek vid första ögonkastet
dina bruna mötte mina blå
det första du sa till mig
var hur vackra mina ögon var
betydde det inte något?
var det bara tomma ord?
jag vet inte
vet inte vad jag ska tro
du är allt för mig
och trots alla  underbara drömmar
är jag ingen för dig
jag trodde verkligen
men jag hade fel

 

 

~Felicia

Återigen tar vi diktens väg
den den pekar på
inte min
men jag vet
målet hör aldrig
till den bana jag startar på
ju längre jag skriver
desto längre kommer vi
till en stig längre bort
med susandes ord över pappret
från stig till stig
så långt in i skogen
stigar jag inte visste fanns
gläntor jag aldrig skulle upptäckt
fram till ett mål
så underbart
så mycket bättre
än det jag såg från starten
en chans att få ett bra slut
att göra allting bra
tvivlet hinner inte komma
bokstäverna kastar sig
över den mörka mållinjen
skuttar runt innan de
återigen landar på mitt papper
och jag står där
med en färdig dikt i min hand
utan att förstå vad som hänt
utan att ha uppfattat hur jag kom dit
vem som ledde vägen
var jag var
utan att förstå
alla syner från de senaste minuterna
som fortfarande spelades upp
flimrade framför mina ögon
så riktiga men blott minnen
med tusentals tankar
läser jag ändå dikten
slås av vilket mästerverk den är
med ord jag aldrig tänkt på förr
ord som aldrig varit möjliga
om de inte själva
fått bestämma riktningen på färden

 

 

~Felicia